De bästa filmskildringarna av andra världskriget någonsin.

[Bengt-Ove]

Naturligtvis gjordes det mängder av filmer om andra världskriget, ända från 40-talet och framåt. Många gjordes medan kriget pågick, och självklart skildrades inte fienderna – tyskarna och japanerna – positivt. Under 50-talet gjordes en rad filmer med lite distans till kriget, och där bilden av fienden nyanserades. Även bilden av japanerna nyanserades till exempel i David Leans Bron över floden Kwai 1958.

Det gjordes under 60-, 70- och 80-talet en rad bra filmer om andra världskriget, som Den längsta dagen, Bron över Remagen, Patton och En bro för mycket, och en del rätt usla som Det stora slaget, Örnnästet och Kellys hjältar, som är förenklade actionfilmer som råkar utspelas under andra världskriget och som på intet sätt hedrar dem som gav eller riskerade sina liv. På båda sidor. Den längsta dagen från 1962 spelades in i svartvitt för att kunna använda sig av autentiska filmbilder från landstigningen i Normandie. Filmen blev en stor framgång och det var upplagt för en uppföljare om Ardenneroffensiven, då tyskt pansar bröt igenom de allierades linjer i Ardennerna strax före julen 1944. En sådan gjordes också 1966, Battle of the Bulge (Det stora slaget), men man hade schabblat bort vad som verkligen hände och gjort en actionfilm av det. Den gamle överbefälhavaren och sedermera presidenten Eisenhower såg filmen och var så upprörd att han lämnade biografen och senare höll en presskonferens om hur man hade förvanskat historien om dem som mot alla odds stoppade nazisternas framryckning.

Ett intressant kuriosum är också att Eisenhower förklarade sig villig att spela sig själv i Den längsta dagen. Man valde istället en skådespelare som liknade honom. Det är för mig fortfarande obegripligt att man tackade nej. Även om han var 18 år äldre, hade detta inte varit ett problem med lite sminkning, och den prestige det hade gett filmen hade varit omätlig. Ett annat kuriosum är att skådespelaren Richard Todd, som var med vid invasionen, spelar ett befäl för en grupp vars uppdrag är att inta och säkra en bro. Han var själv med vid aktionen, och när han tillfrågades varför han inte spelade sig själv, svarade han att han inte gärna kunde spela en sådan obetydlig roll i filmen. Ett exempel på den självdistans man ofta finner hos krigsveteraner.

1998 gjorde Steven Spielberg Rädda menige Ryan, som var den hittills mest trogna skildringen av helvetet på Normandies stränder på och efter Dagen D. Krigsveteranerna från andra världskriget var då mellan 75 och 80 år gamla, och kunde själva intyga hur nära verkligheten filmen kom.
Tom Hanks spelade huvudrollen i filmen, och den gav honom och Spielberg blodad tand att skildra verklighetens soldater. De producerade tillsammans två år senare serien Band of Brothers, som beskriver ett kompani fallskärmsjägare alltifrån grundträningen i USA fram till krigsslutet. Serien var enligt många bedömare den bästa skildringen av andra världskriget som någonsin gjorts, och man hade inte sparat på resurserna för att skapa total realism.

Frånsett det sista avsnittet som i hög grad utspelades i Alperna, spelades serien in i England, och en hel liten stad byggdes upp som med lite förändringar fick gestalta England, Holland, Frankrike och Tyskland. En granne till mig, en engelsman som gifte sig med en svenska, gjorde då sin befälsutbildning och passade på då filmbolaget sökte statister. Han spelar alltså tysk soldat i avsnitt tre, och han har pekat ut där han spelar bland annat kulspruteskytt. Han kommenterade realismen, som krävde att han snaggade sig trots att han hade hjälm på sig under scenerna.

Knappt tio år senare gjorde Spielberg och Hanks en liknande serie om kriget i Stilla havet, The Pacific. Den är lika välgjord och påkostad. Men den är svår att se om eftersom den skildrar ett helvete där marinsoldater under tre års tid stred på Stillahavsöarna mot japanerna, och där få överlevde utan svåra psykiska ärr. Band of Brothers utspelas i princip under ett års tid, och i Europa. Även den skildrar hur soldater mister sina kamrater och överlever mer eller mindre ärrade. Men den är lättare att se, då den inte känns lika outhärdlig.

Jag sitter efter nyår och ser om Masters of the Air. Steven Spielbergs far var i flygvapnet under andra världskriget och frågade honom i flera år när han tänkte skildra flygvapnet. Han och Hanks producerade alltså häromåret den tredje stora serien om andra världskriget, och den skildrar de unga amerikanska bombflygarna som lyfte från engelska flygbaser för att slå ut tyskarnas krigsapparat. De amerikanska förlustsiffrorna var skyhögt högre än de engelska. Förklaringen var olika filosofi, där RAF bombade nattetid då risken för besättningarnas liv var mindre men då i gengäld träffsäkerheten var betydligt sämre. Amerikanerna bombade dagtid för mindre risk för civila offer, vilket av engelsmännen sågs som rena självmordet. Skillnaden i filosofi är förståelig då Englands civila hade utstått svåra tyska bombningar i flera år.

De två föregående serierna producerades av HBO, som passade på denna serie då The Pacific hade blivit så dyr och inte lika uppskattad som sin föregångare. Alltså blev det Apple TV+ som producerade serien, vilket i sin tur innebar att jag var lyckligt lottad att få översätta serien för svenska tittare eftersom jag huvudsakligen jobbar åt Apple TV+ som undertextare. Serien kostade 250 miljoner dollar, och Apple verkar ha hur mycket pengar som helst. Det är positivt när de använder dem till något sådant.

Jag tog uppdraget på största allvar och skaffade tillgänglig referenslitteratur från andra världskriget och en engelsk-svensk ordbok om flygvapnet, vilken inte gav så mycket eftersom Sverige inte har haft något bombflygvapen. Men jag tog hjälp av två källor från svenska flygvapnet för att försäkra mig om att alla tekniska termer stämde.

Serien hade premiär för knappt ett år sedan, och nu när jag ser om den med nya ögon konstaterar jag att den håller allra högsta klass. Inte minst flygscenerna överträffar allt som gjorts tidigare.

Medelåldern på flygbesättningarna var tydligen 21 år, och förlustsiffrorna var förfärande. Serien skildrar framför allt en handfull verkliga personer, varav inte alla överlevde.

Jag är inte förtjust i allt som jag översatt åt Apple TV+, men det här är det bästa jag har jobbat med, tillsammans med biofilmerna Scorseses Killers of the Flower Moon och Fly Me to the Moon. Jag är glad att ha fått vara med på ett litet hörn i en av de bästa filmatiseringarna om andra världskriget som gjorts.