Val och resultatförnekelse i USA (uppdaterad)

[Bengt-Ove]

(Undertecknad är ointresserad av partipolitik. Men jag betraktar skeenden och kommenterar dem. Därför är det oundvikligt att jag kommenterar USA:s förskjutning mot en enpartistat de senaste åren.)

Rysslandsanklagelser kom från Clintons valhögkvarter

Valresultat och vals legitimitet har varit en het fråga i USA, särskilt de senaste åren. För sju år sedan beslöt sig affärsmogulen Donald Trump, som inte alls var politiker utan företagsledare, att kandidera till presidentposten. Inte för att han ville, utan för att han såg hur en maktelit av globalister hade tagit ett fast grepp om landet, med resultatet att en del blev fruktansvärt rika samtidigt som miljoner jobb försvann ur landet och medelklassen blev allt fattigare. Det var alltså en kandidatur i protest, och en av hans vallöften var att ”drain the swamp”, alltså rensa bort den kultur av korruption och politiska tillsättningar av offentliga ämbeten som blivit regel under Barack Obama.

Massmedia (med några få undantag) hade i praktiken blivit Demokratiska partiets förlängda arm, och rättsmyndigheter som FBI leddes nu av politiskt tillsatta chefer. Det som ska vara regel i en demokrati – att pressen ska granska makten objektivt och rättsmyndigheter stå fria från politisk styrning – gällde inte längre. Och high tech-företagen som Twitter, Facebook m.fl. leds av moguler med en vänsterpolitisk agenda, deltog helhjärtat.
Donald Trump utgjorde nu ett allvarligt hot mot den rådande ordningen. När han valdes till republikansk presidentkandidat inleddes alltså en samfälld kampanj för att sopa bort Trump som man sopar bort en fluga. Genom anonyma tips till FBI anklagades Trump för intimt samröre med Rysslands Putin, och dessa anklagelser togs på största allvar av FBI, som inledde långa utredningar trots att inga som helst bevis någonsin kunde visas upp. Men avsikten var självklart att misstänkliggöra Trump som presidentkandidat. Det senaste året har det blivit känt att tipsen till FBI kom från Hillary Clintons kampanjhögkvarter. Det otillständiga är givetvis att FBI inte behandlade tipset för vad det var – politik – utan spelade med i det smutsiga spelet.

Politiserade rättsmyndigheter och massmedia

Och med samma intensitet som media angrep Trump under presidentvalskampanjen, skyddade man Hillary Clinton. På Youtube kunde man se videoklipp där Clinton betedde sig bisarrt, minst sagt, och det fanns fristående psykiatriker som utifrån detta ifrågasatte hennes mentala hälsa.
https://www.youtube.com/watch?v=88PvAMLsNYc Samtidigt agerade en tidigare livvakt i Vita huset under Bill Clintons tid där som visselblåsare, och skrev en bok om hennes beteende som första dam, helt enkelt för att han kände djup oro för att denna kvinna skulle bli president med fingret på kärnvapenavtryckaren. Hon beskrevs (inte bara av honom) som uppvisande stora humörsvängningar och ett slags drottningsyndrom som gjorde att hon kunde ösa ut ovett och kraftyttryck om något inte var precis efter hennes smak. Vid ett tillfälle hade hon besinningslöst gett sig på sin man, som måste be livvakterna om hjälp. Allt detta tegs sorgfälligt ihjäl av huvuddelen av media.

Clinton hade också bevisligen som utrikesminister sparat tusentals hemligstämplade dokument på sitt privata datakonto, en uppenbar säkerhetsrisk, vilket också blev ämne för en längre utredning, och brottet i sig skulle innebära fängelse. Clinton själv fnyste åt anklagelserna, som om hon hela tiden visste att anklagelserna skulle läggas ner. Vilket också skedde.

Inför valet 2016 tydde allt på att Clinton skulle vinna, och Trump togs inte på allvar. I ett tal kallade Clinton hånfullt huvuddelen av Trumps anhängare för en samling misslyckade, rasister, homofober, islamofober. Bakgrunden var att Trump hade ifrågasatt det vetenskapliga i den nya identitetspolitik som införts under Obama samt myndigheternas underlåtenhet att visa ut invandrade brottslingar. Ifråga om en särskilt omänsklig liga, MS13, som råkade vara mexikansk, benämnde Trump dem som "djur", eftersom de var kända för att grymt tortera sina offer innan de dödade dem. I Clintons och medias mun hade Trump kallat alla mexikaner "djur", vilket var absurt eftersom han fördömde deras gärningar, inte deras etnicitet. Hennes försök att brunsmeta halva USA:s befolkning slog bakut med besked, och svaret kom under valnatten, då Trump oväntat vann.

Hillary Clinton kunde inte acceptera detta; hon hade redan ena foten i Ovala rummet, och hon har i sex års tid hållit tal där hon beskriver Trumps valseger som en attack från ultrahögern och Trump som en illegitim president. Hon vägrade alltså respektera resultatet av ett demokratiskt val.

Burisma-skandalen

Och så var det Ukraina-skandalen, som aldrig tilläts bli det. Joe Bidens son, Hunter, fick 2014 överraskande en styrelsepost i det ukrainska gasbolaget Burisma, ett uppdrag som han helt saknade kvalifikationer för men som inbringat honom miljoner. För många var det uppenbart att detta var ett exempel på det som kommit att kallas ”pay for play”, att genom stora donationer skaffa sig tillgång till toppolitiker. Och här skaffade sig alltså Burisma tillgång till USA:s vicepresident, den näst mäktigaste mannen i världen. En ukrainsk åklagare tyckte dock att det luktade korruption om det hela och ville utreda saken. Då krävde vicepresident Joe Biden att åklagaren skulle avsättas och utredningen läggas ner. Vilket också skedde.
Naturligtvis upprörde detta många i USA, och tillträdande president Trump lovade att röra i saken. Men så känslig var denna sak att när han tog kontakt med Ukraina för att be dem utreda åklagarens avsättande, blev Trump själv föremål för riksrätt. Det var alltså ett brott för den sittande presidenten att ställa frågor om eventuell korruption hos den förre vicepresidenten, enligt de tongivande i kongressen. Naturligtvis ledde inte riksrätten till en fällande dom, utan var ett politiskt spel för galleriet. Men det ledde också på ett effektivt sätt till att lägga locket på Ukraina-affären.

Hunter Bidens ”laptop from Hell”.

Joe Bidens son Hunter är tyvärr en ganska urspårad medelålders man med stora drogproblem. Han filmade till och med sig själv när han snortade kokain, och la ut det på nätet. I sin laptop hade han många känsliga uppgifter om oljebolaget Burisma, där det bland annat framgick att tio procent pengarna för vilka bolaget köpte välvillig behandling av USA:s vicepresident, så kallat ”pay for play”, skulle gå till ”the Big man”, alltså Joe Biden själv. Sommaren 2020 lämnade han in laptoppen för reparation, men var tydligen påtänd då eftersom han aldrig hämtade ut den.

Datateknikern fann dessa data som talade om olagligheter, och såg det som sin plikt att lämna in datorn till FBI. Där begravdes den. Det var ju valår, och en skandal av den magnituden hade nästan säkert hindrat att Joe Biden blivit vald till president. Därför befallde den politiskt tillsatte FBI-chefen att lägga locket på och inte utreda. Men datateknikern nöjde sig inte med mörkläggningen, utan berättade för media. Endast två mediaaktörer gav saken den bevakning den förtjänade, de konservativa Fox News och New York Post. Övriga media förklarade att det rörde sig om smutskastning från Donald Trumps sida, kanske med ryska kopplingar. Det gick så långt att Twitters chef Jack Dorsey spärrade New York Post, med motiveringen att det var propaganda.

Bomben ”desarmerades” alltså, och Biden blev president. (Om han verkligen fick flest röster är en annan sak, som jag återkommer till längre fram.) Intressant är att nu, två år efter valet, då alltför många fakta har krupit fram om Hunter Bidens laptop och det inte kan påverka valutgången längre, behandlas historien som ett faktum av samma media som kallade det propaganda 2020.

Kari Lake och Arizonavalet

Kari Lake var länge en känd nyhetsreporter på TV, som beslöt att kandidera till guvernörsposten i sin hemstat Arizona i november 2022 som värdekonservativ republikansk kandidat. Hon hade länge upprörts över den obefintliga gränskontrollen mot Mexiko, som gör att knarkkartellerna har fritt kunnat slussa in droger, brottslingar har kunnat ta sig in utan problem, och även trafficking med barn har kunnat fortgå obehindrat. Samt göra södra Arizona till i princip ett laglöst land.

Hon var mycket tydlig med att hennes första åtgärd som ny guvernör skulle bli att få en ordnad gräns mot Mexiko och stoppa denna nämnda brottslighet. Inför valet hade hon ett stort försprång och var segerviss. Även efter valdagen pekade prognoserna mot en klar seger för Lake. Men dagarna gick och den slutliga rösträkningen blev inte klar.

Ännu två veckor efter valdagen var många röster oräknade, med hänvisning till tekniska problem. Och när rösträkningen äntligen var klar visade det sig att en kvarts miljon röstsedlar ogiltigförklarades. Dessa röstsedlar hade använts i ett county som var känt som ett starkt fäste för Kari Lake. Det visade sig att det hade skett ett feltryck på röstsedlarna, och därför ogiltigförklarades 250 000 röster. Händelser som dessa borde motivera stora rubriker och omfattande grävande journalistik från de stora mediebolagen för att kasta ljus över en stor valskandal. Men det var märkligt tyst.

Dessa röster hade gett Lake segern i guvernörsvalet, men så blev det alltså inte. Lake har överklagat valresultatet till alla instanser, men utan framgång. Och traffickingen, knarksmugglingen m.m. fortgår i oförminskad skala.

Valfusk eller misstag?

Organiserat valfusk eller ett olyckligt misstag? Det är naturligtvis nästan omöjligt att bevisa det förra. Men det är en klar trend i amerikanska val att när ett valresultat som borde vara klart på valdagen drar ut på tiden, blir det slutliga utfallet oftast till fördel för Demokraternas kandidat. Enligt journalisten och opinionsbildaren Tucker Carlson var det så i 11 av 13 fall under de senaste åren. Utfallet borde rimligen väga jämnt, 7-6 eller möjligen 8-5. 9-4 börjar bli svårt att smälta som resultat av slumpen. Men 11-13?

Är man konspirationsteoretiker om man ser ett mönster i amerikansk politik de senaste åren?

(Forts följer)