C.S. Lewis och sökandet efter glädjen - kulturartikel i ViD 13/12 -18

[Bengt-Ove]

C.S. Lewis och sökandet efter Glädjen
Inläggav Bengt-Ove » mån 24 dec 2018, 08:35

(Nedanstående var infört som kulturartikel i Världen Idag den 13/12 2018.)

Nordirländaren Clive Staples Lewis var en av 1900-talets mest inflytelserika apologeter, och hans böcker har sålts i miljonupplagor. Han har kallats en modern Paulus och en skeptikernas apostel. Men i unga år var han en arg ateist. Så hur löpte hans väg från barnatro till ateism till omvändelse? Låt oss se efter.
C.S. Lewis föddes 1898 i Belfast. Familjen var protestanter och identiteten som kristna självklar. Clive hade också en barnatro, men för honom kom kyrkan mer att förknippas med plikt, allvarliga ansikten och politik än med ett levande andligt liv. Han har beskrivit hur bönelivet blev en börda, eftersom han levde i tron att hans dagliga böner inte blev hörda om han inte med viljekraft suggererade fram en bild av varje böneämne som besvarat, och av varenda släkting han förväntades komma ihåg i sina böner.

Därför beskrev han det som en oerhörd lättnad då han i tonårens klassiska studier mötte en mångfald av religiösa föreställningar som betraktades som myter av hans lärare. Nu gavs han skäl för att en gång för alla lägga av sig sin kristna tro och jämställa den med andra myter. Han skriver i sin självbiografi Av glädje överfallen: ”Mitt bland tusen andra sådana religioner stod vår egen, den ettusen-första, märkt ’Sann’. Men på vilka grunder kunde jag tro att den var undantaget? Jag var väldigt angelägen att inte göra det.” Han betraktade sig nu som färdig med kristendomen.
Samtidigt hade han redan från sju års ålder haft andliga upplevelser, som han inte på något sätt förknippade med den kristne Guden utan beskrev som ”sting av Glädje”. Dessa upplevelser kunde utlösas av ett musikstycke, en bokillustration eller något annat som talade rakt in i hans hjärta. Han skriver: ”Plötsligt väcktes i mitt inre en känsla av längtan, men längtan efter vad? Och innan jag visste vad som var föremålet för min längtan, var den borta och den korta glimten över. På ett sätt var allt som hade hänt mig oviktigt i jämförelse.”

Det var mycket mänskligt att Clive förväxlade stingen av längtan med det som hade utlöst dem. När han i tonåren greps av samma längtan vid åsynen av en illustration till bokverket Siegfrid och gudarnas skymning, började han att sluka nordisk mytologi för att på så sätt hitta tillbaka till den korta glimten av Glädje. Han försökte alltså omedvetet att suggerera fram upplevelsen men märkte snart att detta inte lät sig göras. Han liknade det senare vid att försöka föreviga en vacker vy av en solnedgång och en regnbåge genom att köpa ängen där regnbågen slutade.
1925 blev Clive lektor vid Oxfords universitet. Han hade nu länge betraktat kristendomen som vidskepelse, men hans ateism fick sig en rejäl knäck vid mötet med kollegor som liksom han var högt intelligenta men även varmt troende. En av dem var J.R.R. Tolkien, som blev hans förtrogne och bäste vän. De förde samtal om högt och lågt, även om religion, och Clive började misstänka att stingen av Glädje hade sin källa i Någon, vars existens han räknat bort för länge sedan.

Det var Tolkien som under ett nattligt samtal förklarade för Clive att myter om döende gudar kunde vara Guds sätt att uttrycka sig genom poeters psyken för att visa fram fragment av Hans eviga sanning. Därmed krossades den sista av de intellektuella barriärer Clive hade byggt upp mot kristendomen. Denne Någon som hade kallat honom och som han fåfängt sökt i nordisk mytologi och på andra håll krävde nu hans uppmärksamhet, och mer oroande, hans beslut.

Clive kapitulerade. Han knäböjde vid sin säng en kväll 1929 och erkände att Gud var Gud, och han beskrev sig själv som ”just då den kanske mest motvillige nyomvände i hela England”. Han insåg nu att stingen av Glädje som följt honom genom livet var ”vägvisare”, och att han hade sprungit efter dem istället för efter Honom som är källan till all glädje. Han konstaterar i sin självbiografi som är skriven på 1950-talet att stingen av Glädje hade fortsatt att uppenbara sig även efter hans omvändelse, men att han nu hade förlorat intresset för dem. Han skriver: ”När vi är vilse i skogen är en vägvisare en stor sak. … Men när vi har funnit vägen stannar vi inte och glor på varje vägvisare ens om den är av guld, för nu har vi Målet för ögonen.”

Med facit i hand kan man – om man vill – se hur Gud utvalde den unge Clive att bli Hans redskap redan när han betraktade sig som ateist. Han utrustade Clive med ett knivskarpt intellekt, imponerande klassisk bildning och polemisk förmåga som få, och när Clive slutligen omvände sig ställde han sig själv och sina gåvor oreserverat till Guds förfogande. Clive hade lärt sig läxan från barndomen med en kristendom som framstod som torr och trist, och han lade sig vinn om att låta läsaren se de bibliska sanningarna som ett fantastiskt drama där Gud själv har fört pennan. Han blev själv en vägvisare, och hans böcker har väckt sting av Glädje hos många, många. Men för Lewis läsare råder det aldrig någon tvekan om Vem han vill peka på.

Bengt-Ove Andersson
Översättare och C.S. Lewisfantast