Kristna och pacifism - Vad sa C.S. Lewis? Debattartikel i ViD. Uppdaterad juni 2024

[Bengt-Ove]

(Debattartikel införd i Världen Idag vid 75-årsminnet av Dagen D 1944, då allierade styrkor landsteg i Normandie.)

I dagarna är det 75 år sedan Dagen D, då allierade styrkor landsteg i Normandie för att ge Europa frihet och rädda världen från nazismens ondska. Priset var högt. Fler än 10 000 unga män från USA, Kanada och England dog på Normandies stränder. Många av dem var troende. Dessa och miljoner fler dog under andra världskriget för att köpa frihet för oss. Knappt någon förnekar att det förhåller sig så. Men om man drar ut konsekvensen av moderna kristnas strikt pacifistiska hållning, så var dessa som dog med vapen i hand alltså dåliga kristna?

När frågan om ett försvar behövs har besvarats jakande infinner sig frågan om vem som ska ”ställa sig på muren” så att säga; vem som ska ställa sig i främsta ledet med vapen i hand för att skydda sitt land. Och medan majoriteten av alla unga män i Sverige har gjort detta ända sedan allmän värnplikt infördes, har flera generationer kristna – framför allt inom frikyrkan – valt att säga nej till sitt lands begäran och låtit sin granne ta deras plats på muren. I själva verket har det i flera svenska kristna sammanhang länge setts mer eller mindre som en självklarhet att en kristen inte kan göra värnplikt med vapen. Däremot har det inte förkommit någon debatt om huruvida en kristen kan vara polis, fastän en sådan också måste vara beredd att bruka våld för att skydda medborgarna.

Absolut, krigstjänst är inget någon önskar sig. Men har Gud uppmanat oss att låta andra utföra obehagliga plikter för att vi ska slippa? Snarare är Bibelns princip den omvända. ”Större kärlek har ingen …” C. S. Lewis höll vid ett tillfälle ett tal inför pacifister, där han var ofin nog att påminna om att oavsett vilka bevekelsegrunder de hade, så innebar deras val betydligt större trygghet för deras person.

Pacifism som övertygelse kan endast blomstra i ett sammanhang där fred och frihet börjat tas som självklarheter. Pingströrelsen i USA var pacifistisk fram till andra världskriget, då man helt övergav den. Man kan säga att verkligheten kom ifatt dem. Pacifismen har i flera kristna kretsar i Sverige tolkats som den enda tänkbara efterlevnaden av Guds bud om att ”icke dräpa”, trots att både den hebreiska och grekiska grundtexten talar om att ”icke mörda”, vilket också återspeglas i flera nya översättningar.

Vi talar sällan om att pacifism i kyrkohistoriskt perspektiv inte är regel utan snarare tvärtom. Inte heller om det faktum att friheten att vägra vapen finns just därför att andra har dött med vapen i hand för att köpa denna frihet åt oss, och ytterligare andra har försvarat denna frihet med vapen i hand. I länder som var under nazistisk ockupation känner man fortfarande tacksamhet till dessa. Men jag vet att det i svenska frikyrkokretsar snarare har varit vanligt att se dem som gjort väpnad värnplikt över axeln, i vissa fall rentav ifrågasätta deras kristna tro.

Jag har aldrig sett någon ansats till att problematisera det faktum att hundratusentals svenska kristna med hänvisning till sin tro låtit andra stå på muren i deras ställe till landets försvar. Kommer denna uppgörelse någonsin till stånd?

Bengt-Ove Andersson, fri skribent
Köping

----------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Pacifismen debatteras återigen i ViD. Jag kände mig tvungen att skicka in nedanstående. Debatten mellan Selander och den fromme pastorn Andreasson avslutas tydligen med att pastorn förklarar att han känner sig trygg i sin pacifism. Fattas bara, då andra har fått betala med sina liv för att köpa denna trygghet åt honom och ytterligare andra försvarat den med vapen i hand. Men de är väl å andra sidan inte "riktiga kristna".

Jag läser också hur ett av de största frikyrkosamfunden ska ordna kurser för unga i "hur man resonerar kring pacifism" - läs: lära dem hur man ska slippa militärtjänstgöring. En stor del av kristenheten väljer alltså att vara en fårskock som låter andra skydda dem mot vargar samtidigt som de känner sig moraliskt överlägsna. Det står verkligen illa till.

Debatten avslutades med en krönika av chefredaktören, där han förklarar att det för honom i unga år såg som en självklarhet att göra vapenfri tjänst men att han senare ändrat åsikt, av precis de skäl som jag för fram nedan. Han säger också att denna fråga inte bör få komma emellan kristna, och att man har rätt i en demokrati att uttrycka sin teologiska syn på denna sak.

Men det är just det: man har rätt att undandra sig värnplikt med vapen här just därför att andra försvarar denna rätt med vapen i hand. Det blir liksom både absurt och hycklande om man sedan som pacifist hävdar att detta är den moral Bibeln lär oss. Och det är inte våra åsikter utan våra handlingar eller icke-handlingar som påverkar dem omkring oss.

Man kan vara av åsikten att vi betalar alldeles för hög skatt, och man kan möjligen hitta sätt att slippa betala skatt. Men detta innebär automatiskt att andra måste skjuta till mer för att täcka upp. Kanske finner man senare att man har haft fel, och man kan då hitta sätt att betala tillbaka det man tidigare undandragit. Men den som vid mönstringen valt att undandra sig värnplikt med vapen och längre fram finner att man borde ha gjort sin plikt kan inte efter 20 år anmäla sig för tjänstgöring. Den plats i ledet för landets och ens anhörigas försvar som man lämnat tom, har måst fyllas av någon annan. Valet gjordes en gång för alla.

Det var alltså länge så inom frikyrkan att pacifismen sågs som självklar och att frågan om värnplikt inte krävde reflektion. Det gick längre. En vän som gjorde värnplikt under 80-talet berättade att han betraktades som föga bättre än en mördare av flera i sin församling. En annan vän gick bibelskola, och när han berättade att han gjort värnplikt blev han föremål för förbön, för att hans själ inte skulle gå förlorad. Två olika vänner berättade om sin mönstring, där de fått den mycket relevanta frågan om vad de skulle göra om en våldsman eller fiendesoldat riktade ett vapen mot deras familj. Båda hade svarat att de skulle be till Gud att soldaten fick kramp och inte kunde skjuta. De hade tydligen fått lära sig detta svar.

Det har skett en tillnyktring på senare år, men flera generationer unga män inom frikyrkan har valt att låta andra, icke troende, försvara dem och deras anhöriga med sina liv som insats. Tror jag att detta är något man en dag kommer att få avlägga räkenskap för? Ja, det tror jag.

Under mina år som krigsplacerad hemvärnsman övade jag tillsammans med Volvoarbetare, posttjänstemän, företagare, alla möjliga. Jag tänkte ibland på om det skulle bli skarpt läge och vi låg där tillsammans i ett skyttevärn med låg förväntan om att överleva. Vem vore då min broder, frågade jag mig själv? Mina kristna vänner som befann sig på en tryggare plats, eller soldaten bredvid mig som jag knappt kände? Jesus sade att ingen har större kärlek än den som ger sitt liv för sina vänner. Så den frågan har inget enkelt svar.



---------------------------------------------------------------------------------------------------------

Den obibliska pacifismen

Hundratusentals allierade soldater dog under andra världskriget för att köpa frihet för oss. Många av dem var troende. Ingen kan förneka att det förhåller sig så. Men om man drar ut konsekvensen av Pascal Andreassons resonemang var dessa som dog med vapen i hand alltså inte sanna kristna? Inte heller troende som är poliser?

Om frågan om frihet behöver försvaras har besvarats jakande, infinner sig frågan om vem som ska ”ställa sig på muren”; vem som ska ställa sig i främsta ledet med vapen i hand för att skydda sitt land och dess medborgare. Och medan majoriteten av alla unga män i Sverige har gjort detta ända sedan allmän värnplikt infördes, har flera generationer kristna – framför allt inom frikyrkan – valt att säga nej till sitt lands begäran, och låtit sin granne ta deras plats på muren. Absolut, krigstjänst är inget någon önskar sig. Men har Gud uppmanat oss att låta andra utföra obehagliga plikter för att vi ska slippa?

Pacifism kan endast blomstra i en bubbla, där fred och frihet börjat tas som självklarheter. Pingströrelsen i USA var pacifistisk fram till andra världskriget, då man helt övergav den. Man kan säga att verkligheten kom ifatt dem. Pacifismen har i flera kristna kretsar i Sverige tolkats som den enda tänkbara efterlevnaden av Guds bud om att ”icke dräpa”, trots att både den hebreiska och grekiska grundtexten talar om att ”icke mörda”, vilket också återspeglas i nya översättningar.

Pacifism i kyrkohistoriskt perspektiv är inte regel utan snarare tvärtom. Pascal Andreasson och andra har frihet att vägra vapen finns just därför att andra har dött med vapen i hand för att köpa denna frihet åt dem, och ytterligare andra har försvarat denna frihet med vapen i hand.

Men många resonerar alltså som om vi redan befinner oss i fridsriket och att om vi bara är goda så är alla andra goda. Men alla är inte goda. Det finns härskare som gärna lägger andra folk under sin stövel, och om pacifisterna fick sin vilja fram i de fria länderna skulle snart friheten upphöra att existera. Ska vi kristna verkligen vara en skara får som överlåter åt andra att skydda oss mot vargar? Det tänkandet håller inte, varken bibliskt, moraliskt eller medmänskligt.

Bengt-Ove Andersson, fri debattör
--------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------


Nedanstående kommentar till debatten mellan Selander och Andreasson i Världen Idag publicerades i samma tidning.

----------------------------------------------------------------------------------------------------------------
I dagarna har en debatt förts i Världen Idag, där en Pascal Andreasson angriper Mats Selanders krönika av den 9 juli.
https://www.varldenidag.se/debatt/en-kr ... yntWYIGhQ/
Selander svarar den 26 augusti: https://www.varldenidag.se/debatt/iden- ... YFpo2F54Q/

Jag har följande kommentar till Andreasson.

Ordväxlingen mellan Pascal Andreasson och Mats Selander är intressant såtillvida att en sådan debatt i princip bara skulle kunna uppstå i ett land som levt i en bubbla med över 200 år utan krig, ett land där även kristna har vant sig vid att ta fred och frihet som en mänsklig rättighet. Inte som något som behöver försvaras, utan något som vi genom vår egen fredlighet och förträfflighet har skaffat oss.

Det krävs en alldeles speciell blindhet för att lyckas bortse från att vår fred och frihet har köpts åt oss med hundratusentals unga mäns blod, och försvarats åt oss av ytterligare hundratusentals med vapen i hand.

Genom att stocksäkert förklara att ingen kristen kan bära vapen, har man istället för att visa djup tacksamhet mot alla de som dog på Normandies stränder – varav många var troende – förklarat sig moraliskt överlägsna och dömt ut dessa som sämre kristna än vi.
Den Jesus som gjorde en knutpiska och drev ut månglarna ut templet med våld, har aldrig gett oss ett bud som förbjuder en familjefar att skydda sin familj mot våldsmän, eller sitt land mot invaderande. Detta är en sentida konstruktion inom vissa kristna traditioner. Budet ”Du skall icke dräpa” talar om att inte mörda, vilket framgår av grundtexten och vilket har förståtts av en överväldigande majoritet av världens kristna. Pacifisterna är undantag, inte regel.

Andreasson vill också påskina att det är inkonsekvent att stå upp för ofödda barns rätt till liv och samtidigt vara beredd att skydda sina anhöriga och sitt land med vapen i hand. Mycket märklig, men ett symptom på en kristenhet som har förlorat kontakten med verkligheten.

Men när jag kom in i kristenheten för 40 år sedan var detta tänkande nästan regel inom frikyrkan. Då Ulf Ekman i mitten av 80-talet gick ut och sa att Sverige behöver ett starkt försvar, sände det chockvågor genom frikyrkan och man ifrågasatte om han ens var kristen. På samma sätt ifrågasattes tron hos kristna som gjorde värnplikt med vapen. Därefter skedde en viss tillnyktring, främst inom trosrörelsen.

Om man vill att våra medborgare ska skyddas mot inre våldsmän (polisen) och yttre våldsmän (militärt försvar), blir nästa fråga vem som ska göra det, vem som ska ”stå på muren”. Min regementspräst förklarade att han var mot krig, men att vägra vapen skulle vara detsamma som att säga till sin icketroende granne: ”Här, ta du mitt gevär och gå ut i mitt ställe.” Men detta är precis vad pacifisterna begär.

”Större kärlek har ingen än den som ger sitt liv för sina vänner”, sade Jesus. Är det sant kristet att låta andra utföra farliga plikter för att själv slippa? Vi vet alla svaret, även om en del går upp i falsett hellre än att vidgå detta.

Om vi drar ut konsekvensen av Jesu liknelse i Matteus 25, så är det min tro att vid den yttersta domen en stor del av vårt lands frikyrklighet kommer att få frågan: ”Varför stod ni inte på muren med era icke-troende grannar till försvar för ert land och de oskyldiga? Varför beskyddade ni inte dessa mina minsta?”

----------------------------------------------------------------------------------------------------------------
----------------------------------------------------------------------------------------------------------------
I Världen Idag den 9 juli kommer ställs frågan om en kristen kan bära vapen till en frågespalt, där Mats Selander ger ett svar. Jag anser Selanders svar till stora delar belysande, men saknar en problamatisering av passusen om att det alltid är vårt samvete som ska vara vägledande, även om samvetet är överkänsligt.

Anledningen till att jag anser svaret halvfärdigt är att jag, särskilt under 80- och 90-talet mötte en frikyrkokristendom där frågan ansågs som redan avgjord – en kristen kan inte bära vapen – och där det egna samvetet aldrig behövde rådfrågas. Jag har vid två tillfällen hört medkristna berätta om hur de vid utfrågningen för att få vapenfri tjänst fått frågan om vad de skulle göra om en våldsman riktar ett vapen mot deras familj – vilket egentligen är frågan om väpnad värnplikt i ett nötskal – och hur de hade svarat att de skulle be till Gud att han fick kramp och inte kunde skjuta. De skrattade båda gott när de berättade detta, som om frågan var för löjlig att ställa till en god kristen. Och jag var vittne till när en pastor, mycket lättvindigt enligt min mening, skrev under en försäkran om två unga mäns samvetsömhet, fast det var fullt tydligt av deras ord att de bara ville slippa undan något jobbigt.

Ingen av dessa ställde sig frågan: Vill jag att poliser skyddar våra gator från våldsmän och soldater skyddar vårt lands gränser mot yttre fiender? Och om svaret på den frågan är ja, vem vill jag ska göra det? Ska jag själv som kristen välja den säkrare vägen och låta min icke-kristne granne göra det i mitt ställe? På vilket sätt rimmar det med ordet om att ”större kärlek har ingen än den som ger sitt liv för sina bröder”?

C.S. Lewis åsikt om kristna och att bära vapen var mycket tydlig. Han hade själv stridit i första världskriget och blivit sårad av granatsplitter (tyvärr av engelska granater som landade för tidigt). Visserligen var detta många år innan han blev en troende kristen, men även under andra världskriget tjänstgjorde han i hemvärnet. Det fanns inte många pacifister i England då, eftersom kampen mellan barbari och frihet, mörker och ljus var så oerhört tydlig, och att det gällde att skydda sina och andras nära och kära. Dock fanns det en mindre grupp övertygade kristna pacifister, och till deras förening inbjöds faktiskt C.S. Lewis vid ett tillfälle för att hålla ett föredrag i frågan. Föredraget gavs senare ut som en essä, "Why I Am Not a Pacifist". Lewis konstaterar där att oavsett vilka bevekelsegrunder man har som pacifist, innebär ens val större säkerhet för ens person, och han ifrågasätter om Bibeln verkligen kallar oss kristna att låta andra, icke-kristna, göra obehagliga plikter i vårt ställe och ”stå på muren” i vårt ställe.

Han konstaterar också att grundtexten i både GT och NT för budet som ofta översätts ”Du skall icke dräpa” snarare betyder ”Du skall icke mörda”, och att Bibeln ingenstans förbjuder en troende att skydda sin familj mot våldsmän.
Han konstaterar också att pacifister endast tolereras i fria, demokratiska länder. Om pacifisternas mål i ett demokratiskt land är att avskaffa ett väpnat försvar, och de händelsevis skulle lyckas med det, har de därmed endast lyckats med att ta bort avskräckningsmekanismen för sitt grannland som är en diktatur, och därmed ökat, inte minskat, risken att deras lands kvinnor, barn och gamla drabbas av invasion och krigets ondska. Och pacifismen har istället banat vägen för en värld där inga pacifister finns.
----------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Kan en kristen med gott samvete bära vapen i egenskap av polis eller militär och när så behövs även använda våld? /Fredrik

Mot väggen · Publicerad 00:00, 9 jul 2020

Detta har kristna haft olika åsikter om förmodligen allt sedan kyrkofädernas tid. Flera kyrkofäder, exempelvis Origines, tycks ha ansett att vardaglig våldsanvändning (som fysiska straff för underordnade) var helt oproblematiskt.
Tertullianus skriver på 200-talet om att kristna inte bör delta i några krig. Samtidigt vittnar han om att det fanns kristna soldater. Hur bör vi förstå detta utifrån Bibelns undervisning? Jesus säger att vi ska älska våra fiender och vända andra kinden till (Matt 5:39,44).
Jesus är ”fredsfursten” och det är svårt att se Jesus använda våld (utom när han rensar templet, men då slog han förmodligen ner borden inte försäljarna). Å andra sidan skriver Paulus i Romarbrevet 13 att ”överheten är en Guds tjänare till ditt bästa” och att ”överheten bär inte svärdet utan orsak” (Rom 13:4).
Jesus mötte också flera soldater och vi hittar ingen kritik från Jesus mot deras yrkesval. När Johannes Döparen manar soldaterna att omvända sig säger han bara att de inte ska använda våld för att pressa folk på pengar utan låta nöja sig med sin lön (Luk 3:14). Inget av det hans säger indikerar att deras yrke som sådant var syndigt.
Hur bör vi då förena Jesu befallning om kärlek gentemot våra fiender med Paulus ord om den våldsanvändande staten som ” Guds tjänare”? Om överheten som sådan har en god funktion i Guds ögon tycks inte något principiellt hinder föreligga för kristna att bli både poliser och militärer.
Men hur kan man älska sin fiende samtidigt som man använder våld mot honom, kanske även till döds? Det tycks som en omöjlig ekvation. Kanske en nyckel är att läsa Paulus lite noggrannare.
I kapitlet innan Paulus ord om överheten finner vi ord som starkt påminner om Jesu budskap i bergspredikan: ”Löna inte ont med ont .... Hämnas inte, mina älskade, utan ge rum för Guds vrede. ... Men om din fiende är hungrig så ge honom att äta. Om han är törstig, ge honom att dricka… Låt dig inte besegras av det onda, utan besegra det onda med det goda” (Rom 12:17-21).
Bara fem verser senare skriver Paulus om överheten som Guds tjänare och om dess legitima våldsmonopol. För Paulus tycks det alltså inte finnas någon motsägelse i att vara god mot sin fiende och samtidigt vara en del av den överhet som fått rollen att ”hämnas” på de som är ansvariga för det onda (vare sig personen råkar vara ens personliga fiende eller inte).
För att förstå hur detta kan förenas kan vi tänka oss en kristen som jobbar på ett fängelse. Är det inte möjligt att uttrycka vänlighet – människokärlek – till internerna, samtidigt som man på kvällen låser in dem på sina rum? Eller om man med våld måste gripa in för att avstyra ett slagsmål? Eller för att försvara en kollega som blir brutalt misshandlad av några interner?
Men om en kristen kan använda våld i dessa situationer så tycks det inte finnas några principiella problem med att en kristen jobbar som polis (samhällets inre skydd) eller militär (samhällets yttre skydd) så länge man inte använder mer våld än nöden kräver.
Psykologiskt kan det vara svårt att förena en sådan roll med den kärlek vi vill leva i till vardags, men det tycks inte finnas något logiskt problem här. Det innebär inte att vi ska lyda överheten i alla situationer – inte ens om vi är en del av den. Våra samveten måste alltid ha sista ordet.
Skulle ditt samvete förbjuda dig att bära vapen så är Bibeln tydlig med att du ska lyda ditt samvete – även om ditt samvete skulle visa sig vara överkänsligt (se 1 Kor 8:10-12 och 10:25-29). Samvetet är ju den tydligaste inneboende ”Guds-rösten” vi har och måste respekteras som sådan.
Mats Selander
Apologia