Vem var C.S. Lewis? - Kort biografi

[Bengt-Ove]

C.S Lewis – En kort biografi

Clive Staples Lewis föddes den 29 november 1898 i ett villaområde i Belfast. Hans far Albert var rättsjurist och hans mor Flora hade lagt ner en lovande karriär som matematiker när hon fick barn. Clives bror Warren var tre år äldre, och de två bröderna var oskiljaktiga vänner ända till Clives död 1963. I sina levnadsminnen över sin bror pekar Warren Lewis på en faktor i deras tidiga liv som skulle komma att prägla deras inre människa: det våta irländska klimatet. Jämfört med barn av idag tillbringade Clive och hans bror en oerhört stor del av sin tid inomhus.
Denna instängdhet kom att stimulera de två brödernas kreativa fantasi. Clive skrev i sin självbiografiska Av glädje överfallen: ”Jag är en produkt av långa korridorer, tomma solbelysta rum, tysta övervåningar, vindsvåningar utforskade i ensamhet … och en ändlös rad böcker.” När han lärt sig läsa slukade Clive glupskt böckerna i föräldrarnas stora boksamling, till en början framför allt barnklassiker som Beatrix Potters böcker och även vuxenklassiker som Jonathan Swifts Gullivers resor. Han skriver: "Det som drev mig att skriva var den klumpighet med händerna som jag alltid har lidit av. ... Naturen har lagt på mig en total oförmåga att skapa saker." Clive och hans bror delade det medfödda handikappet att inte kunna böja tummens yttre led, och hade därför ytterligt svårt att greppa om föremål. Som lektor senare i livet var han känd för att aldrig ha en klocka med sig till lektionerna, utan lånade alltid för stunden en klocka av en elev. "Klockor fungerar aldrig för mig", sa han, men förklaringen var närmast att han var oförmögen att skruva upp ett fickur eller armbandsur.

När Clive var sju år hade han sitt första möte med vad han senare skulle kalla ”Glädje”, och som skulle komma att ha en stor betydelse i hans sökande efter djupare andlig mening i livet. Han skriver i sin självbiografi Av glädje överfallen: ”Plötsligt och utan varning uppstod i mig en känsla av längtan, men en längtan efter vad? Innan jag visste vad det var jag längtade efter hade känslan försvunnit. På ett sätt var allt som hade hänt mig oviktigt i jämförelse.”

Vid den åldern skrev och illustrerade Clive redan sina egna historier och skapade tillsammans med Warren ett fantasiland kallat Boxen, som var en blandning av Indien och England, som genomkorsades av järnvägar (Warrens stora intresse) och befolkades av talande djur. Här tänker läsaren kanske att vi ser en tidig förlaga till Narnia-böckerna, men det är intressant att konstatera att det var närmast dess motsats. Landet Boxen var nämligen oerhört prosaiskt och tomt på äventyr och det fantastiska, som präglade Narniaböckerna. Boxen hade ett parlament, och Clives hjälte var en parlamentsledamot, en talande groda vid namn Lord John Big, och allt som utspelades i Boxen var hämtat från de vuxnas värld.
Förklaringen till detta kan spåras i det faktum att när Alber och Flora Lewis hade gäster rörde sig samtalen ofta om politik – Albert hade en stor retorisk förmåga och övervägde att bli politiker när han var yngre – och pojkarna förväntades alltid sitta med och lyssna. Så när Clive skrev sina tidiga historier försökte han egentligen efterlikna den vuxenvärld som han glimtade genom dessa bjudningar, som måste ha upplevts som både torra och tråkiga av de båda pojkarna.

I augusti 1908, när Clive var nio år, drabbades familjen av en stor sorg då Flora hastigt insjuknade och dog. Pappa Albert var en godhjärtad och mycket intelligent man, men även känslosam och lättrörd, och det hade varit mamma Flora som stod för stabiliteten och tryggheten i pojkarnas liv. Clive skriver att det nu var slut på den gamla tryggheten. ”Nu var det bara hav och öar, den stora kontinenten hade sjunkit som Atlantis.”
Det har alltid varit svårt för undertecknad att begripa varför föräldrar i vissa kulturer varit så benägna att skicka sina barn långt bort från sig själva och sätta dem i internatskolor. Men detta sågs som självklart i Storbritannien på den tiden, särskilt för ”bättre folks barn”, och det sågs också nästan som en nödvändighet om man tänkte sig en akademisk karriär för sina barn. Alltså skickades Clive vid tio års ålder, som givetvis inte hade hunnit hämta sig från den hemska förlusten av sin mor, till en internatskola, inte i Nordirland, utan i England. Skolan hette Wynyard och låg i Hertfordshire, och Warren gick redan i samma skola.

Om han så letat igenom hela Brittiska öarna hade Albert troligen inte kunnat hitta en sämre skola än Wynyard. Den förestods av en före detta präst, Robert Capron, med sadistiska drag, och det var inte ovanligt med offentlig prygel för den elev som räknat ett tal fel. Ett chockartat miljöombyte för Clive, även om han själv inte hörde till dem som utsattes för rektorns vrede utan närmast blev en favorit för denne. Den tre år äldre Warren hade en helt annan personlighet än Clive såtillvida att han var mindre känslig än sin bror och hade en förmåga att flyta med strömmen och inte sticka ut. Denna förmåga saknade Clive helt. Eller man kanske hellre bör säga att han var funtad på ett helt annat sätt.

Rektor Caprons brutalitet var så anmärkningsvärd att en förälder anmälde honom för misshandel av sitt barn. Efter den rättsprocessen försvann naturligt nog elevunderlaget och skolan fick stängas. Capron slutade sina dagar på sinnessjukhus. Warren och Clive fick byta skola, och det säger något om vad Clive ansåg om den att han alltid sedermera kallade den ”Belsen”, som ju var ett tyskt koncentrationsläger. Han kom dock bra överens med lärarna och visade tidiga prov på sin begåvning. Det ena han vände sig så starkt emot var det system inom engelska internatskolor på den tiden som kallades ”fagging”, och som innebar att yngre pojkar förväntades fungera som passopper åt de äldre pojkarna. Det andra var systemet med inre cirklar, inofficiella klubbar som dominerade fritiden i skolan och som man fick tillhöra om man var ”av rätt sort”. (Forts. följer)