C.S. Lewis som universitetslärare

[Bengt-Ove]

Ganska många före detta elever till C.S. Lewis har berättat om hurdan han var som lärare och handledare. Som universitetslektor var hans tjänst huvudsakligen uppdelad i två saker: att hålla föreläsningar inför klasser, och att fungera som handledare. I det senare fallet innebar det att en eller flera elever samlades i Lewis rum på universitetet och läste upp sina alster, vilket följdes av diskussion. Han var en krävande lärare som inte nöjde sig med slarvigt hopkomna essäer, och han påpekade direkt alla tankefel. Samtidigt vittnar flera om att han verkligen engagerade sig i sina elever och inte bara ville ge dem nog med kunskaper för att klara sina examina, utan han ville ge dem en verklig aptit på litteratur och fungera som en som leder en annan fram till en outsinlig vattenkälla, som de sedan kan dricka ur hela livet.

Som föreläsare lär Lewis ha haft en sällsam förmåga att rycka med sig sina åhörare och göra synbarligen torra ämnen levande och intressanta, vilket medförde att föreläsningssalen ofta var fylld till bristningsgränsen allteftersom ryktet om honom spred sig. Han började ofta tala redan innan han hunnit in genom dörren, som om varje sekund behövdes för att frambära det han hade att förmedla. Han bar aldrig något armbandsur utan brukade låna ett av någon elev i främsta raden och lägga den på katedern. Han sa ofta urskuldande att armbandsur "aldrig fungerar för mig". Skälet var en fysisk deformitet som han delade med sin bror Warnie, som gjorde att han hade ytterligt svårt att klämma ihop tummen och pekfingret tillräckligt för att skruva upp klockan.

Vid handledning för ett fåtal elever var han ofta livlig och kunde hoppa upp ur sin stol för att deklamera (givetvis utantill) någon strof i det verk man just avhandlade. Vid ett tillfälle var en liten grupp studenter samlade i hans rum, och en av studenterna vägrade hålla med om storheten i det versstycke Lewis just hade deklamerat. Lewis utropade: "Detta måste avgöras med svärd!", och hämtade raskt två svärd som av någon märklig anledning stod bakom ett skåp, varefter han och studenten teaterfäktades på golvet ett tag. Men att Lewis var krävande betydde inte att han var en slavdrivare. En student hade valt att skriva en essä om Davideis, ett massivt diktverk från 1600-taket om kung David av Abraham Cowley. Han hade verkligen plöjt igenom den tjocka luntan och lagt ner sin själ i essän. Lewis satt och lyssnade nickande med pipan i munnen medan studenten läste upp sitt alster. Men efter en bra stund avbröt han honom med ett bekymrat uttryck i ansiktet och sa: "Ursäkta, du menar väl inte att du har läst igenom hela Davideis?" Studenten förklarade stolt att det var just vad han hade gjort, och Lewis sa med beklagande i rösten: "Jag är hemskt ledsen", som om han utsatt sin elev för värsta tänkbara prövning. Men efter en stunds eftertanke lyste han upp och tillade: "Men tänk på att du förmodligen är en av några få i England som har orkat med det.

Han hade enligt flera vittnesmål en förmåga att trots sin djupa lärdom (någon kollega beskrev honom som den mest litteraturlärde i sin samtid) kunna tala till sina elever som likar, och visa att han verkligen var intresserad av vad de hade att säga. Han väntade sig att hans elever skulle dela hans livslånga kärlek till hans favoritförfattare, och han var starkt emot att bara läsa en bok en gång. För honom var det ungefär som att säga: "Jo, jag har ätit skinka och ägg en gång." I en essä (On Stories) jämför han upplevelsen att läsa en bok med en promenad på en stig som vindlar sig fram mellan häckar och träd. Första gången man går stigen är ens uppmärksamhet upptagen med att orientera sig. Det är först andra eller tredje gången man går stigen som man verkligen kan börja njuta av promenaden.

Hans rum låg i vad som kallades "nya byggnaden" eftersom den var en tillbyggnad som tillkommit på 1700-talet, och utsikten från hans fönster var hänförande med en park där hjortar ofta strövade fritt. Hans dagliga rutin från 1925 och fram till hans professorsutnämning i Cambridge 1954 var ungefär som följer: Efter morgonmässa och frukost besvarade han brev (dvs efter att han blivit känd under tidiga 1940-talet); därefter hade han handledning för en handfull elever i sitt rum; sedan hämtades han med bil av trädgårdsmästaren Paxton (som stod modell för Surpöl) för lunch i The Kilns. Efter lunch tog han en rask promenad om tiden tillät, och återvände därefter till universitetet för föreläsningar eller andra plikter.

[andbel]

Tänk att få höra honom föreläsa. Detta med att läsa samma bok många gånger finns nog snart bara kvar i den Kristna kulturen där vi upptäcker nytt varje varv av Guds ord. I dag är det allt för vanligt med hets till nya stigar, check-kulturen breder ut sig. Sett flest ställen innan man dör vinner. Många ränner i fjällen utan att ta in omgivningen. Bättre kanske läsa något av värde som man kan återkomma till än fladdra över en mängd ytliga alster.