Präster, pastorer och poliltik

[Bengt-Ove]

I Den stora skilsmässan beskriver, vilket jag berör på annan plats, C.S. Lewis en avfällig biskop, som låtit sig glida bort från Gudsgemenskapen på ett sluttande plan, där popularitet blivit viktigare än ödmjukhet och trohet mot Guds ord och dem han är satt att betjäna. Han konfronteras av en gammal kollega som gjort likadant men ödmjukat sig och nu vädjar till honom att göra detsamma.

Han säger: ”Låt oss vara uppriktiga. Det var inte på ett hederligt sätt vi fick våra åsikter. Vi följde bara en viss intellektuell strömning på modet och flöt med den för att den föreföll modern och framgångsrik. Vid universitetet hade vi, som du vet, börjat med att bara skriva sådana essäer som man fick bra betyg på och sådant som möttes med bifall. […] Vi var rädda för en enfaldig frälsningslära, rädda för att bryta med tidsandan, rädda för att bli till åtlöje…”

Och i Från helvetets brevskola låter han överfrestaren Tumskruv beskriva två olika slags präster som båda har förtjänster ur frestarnas synpunkt. ”Den första kyrkoherden ”är en man som så länge har hållit på att vattna ur religionen, i avsikt att göra den lättare godtagbar för en förment skeptisk menighet”. Den andra ”kan inte förmå sig att predika någonting som inte är ägnat att stöta, bedröva, förbrylla eller förödmjuka”.

Jag drar mig ibland detta citat till minnes, för vi förstår av Bibeln att av andliga lärare och herdar ska ansvar utkrävas på domens dag för var och en av de själar de haft i sin vård. Precis som en fåraherde måste svara inför fårens ägare för den flock han anförtrotts att föra i bet och skydda. Det är allvarligt.

Och det är allvarligt när präster eller pastorer inför ett politiskt val använder sin ställning, inte som herdar med omsorg om sin flock utan som köpta herdar som föser flocken som valboskap. Det var under en tid vanligt i vissa kristna sammanhang att man påstod sig ”höra från Gud”, alltså att det man sa var gudomligt inspirerat och därför inte kunde ifrågasättas. Man bävar när man tänker på vilket ansvar de tog på sig.

Det är lika allvarligt när pastorer påstår att den helige Ande undervisat dem om att man som kristen måste rösta på det ena blocket. Och kanske ännu mer när präster förklarar att det andra blocket är lika avskyvärt som Sydafrikas apartheid-regim och att man som kristen inte kan rösta på dem. Dessa går in under ungefär samma kategori som de tidigare.

Det finns förstås inget perfekt alternativ. Man drar sig till minnes Winston Churchills ord: ”Demokrati är den sämsta styrelseformen. Bortsett från alla andra.” Det ena regeringsalternativet har många brister. Alternativet skulle komma att dra ner vårt land i en avgrund. Ett folk får det styre det förtjänar, heter det. Man hoppas innerligt att vårt land inte har förtjänat avgrunden.