De tio budorden – olika filmatiseringar.

[Bengt-Ove]

Nyligen gjorde jag i mitt yrke som översättare en korrekturläsning av De Milles De tio budorden från 1956. Där märktes tydligt det problem som uppstår om en översättare inte begriper grundmaterialet, och sålunda, när Israels barns står vid Röda havets strand och är hotade av faraos armé, förkunnar Mose att deras ”överbefälhavare ska strida för dem”. Engelskan är här ”Lord of Hosts”, vilket är ”härskarornas herre” eller "Herren Sebaot" i svenska bibelöversättningar, men här är alltså Gud israeliternas överbefälhavare. Nåja.

Det finns fyra bioversioner som jag känner till om Mose och uttåget ur Egypten: denna, De Milles stumfilmsversion från 1923, Ridley Scotts Exodus – Gods and Kings, från 2014, samt den animerade Prinsen av Egypten från 1998.
Den gamla stumfilmen fick jag översätta textrutorna till för DVD-utgåvan för ett antal år sedan, och den är en märklig skapelse, som dels skildrar det bibliska uttåget, dels har en parallellhandling i modern tid som är en vanlig moralsaga om synd och straff. Effekterna var ganska imponerande för att vara 1923, men annars kändes den svårt daterad.

När jag såg De Milles senare version från 1956 för första gången blev jag grymt besviken, kanske på grund av mina stora förväntningar. Man hade alltså ägnat flera års efterforskning och tagit hjälp av egyptologer för att få varje detalj rätt när det gällde klädedräkter, arkitektur och till och med tygsorter. Men man togs ur filmen på grund av att alla huvudpersoner såg så förtvivlat europeiska eller amerikanska ut, med undantag av Charlton Heston som Mose, som man faktiskt kunde tro på som Mose. Dessutom finns det en romantisk bihandling mellan Mose och gamle faraos dotter, där den blivande farao (Yul Brunner) är hans rival, och som känns väldigt påklistrad.

Jag har hört två versioner om hur Heston fick rollen. Den ena är att man studerade 2 Mosebok i en stor bibel med Gustav Dorés illustrationer, och någon påpekade för De Mille att Mose där såg ut precis som Charlton Heston, som hade gjort en film för De Mille bara året innan. Den andra versionen var att det var Botticellis staty av Mose som liknade Heston.

När jag har sett om filmen på senare år har det varit lättare att tycka om den, även om inomhusscenerna i faraos hov ser väldigt studioaktiga ut, och de romantiska intrigerna känns mycket malplacerade. Men masscenerna ÄR imponerande, särskilt i scenerna när Israels barn drar ut ur faraos stad Tebe mellan sfinxer och statyer. Heston berättar i en kommentar till filmen att när han gick fram mellan de tusentals egyptiska statisterna som Mose, med sin stav i handen, hörde han hur mumlet spred sig bland dem: ”Moussa! Moussa!” De tyckte sig se Mose träda fram bland dem.

Filmen var nämligen inspelad i Egypten – frånsett inomhusscenerna och vissa utomhusscener som så uppenbart var inspelade i studio – med Nassers goda minne. Han hade nämligen sett De Milles 30-talsfilm Korstågen, och gillade hur respektfullt muslimerna skildrades där, så han ställde egyptiska armén till förfogande som statister för masscenerna. Därför är det ett intressant kuriosum att egyptiska armén på faraos tid spelas av egyptiska armén på 1950-talet, och att även Israels barn spelas av egyptiska armén. Och masscenerna var så omfattande att det inte räckte med en megafon för att signalera ”Börja”, utan man hade en liten kanon.

En annan kul detalj är att den nyfödde Mose i vassen spelas av Charlton Hestons egen nyfödde son, Frasier. Hestons fru var gravid när filmen planerades och De Mille föreslog att hennes barn skulle spela den rollen, om födseln stämde med inspelningsschemat. Man befann sig i Egypten när födseln skedde på ett BB i Los Angeles, och De Mille hade tydligen haft spioner på sjukhuset, för han visste om den nästan innan Heston själv visste, och Heston fick ett PM från De Mille med texten: ”Han får rollen!”

Så den mest berömda scenen, där Mose delar Röda havet, hur står den sig idag? Inte särskilt bra. Man lät vatten forsa ner i en ränna och spelade upp det baklänges, vilket i sig var en bra idé, men det är så tydligt att man har klippt ihop olika element och att Heston agerar framför en filmduk. Inte heller ser det äkta ut när Nilens vatten blir blodrött, och den brinnande busken är uppenbart tecknad, liksom den eldstod som följer Israels barn i vildmarken och ur vilken Tio Guds bud ristas in i sten uppe på Sinai berg.

Visst är De tio budorden ett storverk, men som bibliskt filmepos står den sig slätt i jämförelse med Ben Hur, som gjordes tre år senare och där Charlton Heston också spelar huvudrollen.

Så kom alltså en animerad film 1998, Prinsen av Egypten, producerad av Steven Spielbergs bolag, som är mycket lätt att tycka om. Figurerna är stiliserade, inte alls i Disneys stil, men historien är väl berättad och gripande, rösterna görs av utmärkta skådespelare, och musiken av Hans Zimmer storslagen.

Jag hade länge önskat att just Steven Spielberg skulle göra film av historien, med all filmteknik som numera står till buds för att återskapa de fantastiska effekterna som historien innehåller. Men istället blev det alltså Ridley Scott som gjorde en egen version, Exodus – Gods and Kings. Återskapandet av Egypten och den tiden är utmärkt genomfört, och effekterna som väntat bländande i 3D. Men filmen har många problem. Den har en Mose som spelas av en engelsman, Christian Bale, som gör en habil rolltolkning men som knappast ser hebreisk ut, och som i intervjuer om filmen förklarat att han ansåg Mose vara en schizofren person, och nästan galen. Så varför tog han rollen? kan man undra.

Och det skär sig verkligen berättarmässigt när Ridley Scott låter Guds röst gestaltas i formen av en liten pojke som talar med Mose, en pojke som dessutom verkar nyckfull och hämndlysten snarare än allvis. Dessutom tror Scott själv inte på Bibeln och valde att i största möjliga grad skildra Egyptens tio plågor som går att förklara på naturlig väg, och det blir löjligt när Nilen blir blodröd på grund av en invasion av hungriga krokodiler.
De Milles film gjordes i stor respekt för Biblelordet. Scotts version var snarast en ateists rekonstruktion, även om han menade att den gjordes med respekt för dem som tror på den bibliska berättelsen.

De Milles film visas tydligen på amerikansk TV som en påsktradition. Det vore inte så dumt att göra det även här.

Bengt-Ove Andersson