Kristendomens väg i Sverige - Filadelfia eller Laodikeia? (forts följer)
Postat: tor 23 feb 2023, 15:52
Jag vill poängtera att nedanstående är mina egna iakttagelser under drygt 40 års vandring i det religiösa landskapet i Sverige. Jag gör inga anspråk på absolut vetenskaplighet.
Asatron och kristnandet av Sverige
Trots handelsförbindelser till sjöss var Sverige länge egentligen isolerat från övriga Europa. Inte minst kulturellt och andligt. Romarna nådde Danmark tidigt, men landet bortom Kattegatt var liksom ett rike för sig, och Julius Caesar skrev märkliga urkunder om detta mytiska land.
Och i ett Europa där kristendomen (tack vare romarrikets väl utbyggda vägförbindelser och Pax Romana) utbreddes redan från det första århundradet e.Kr., skulle det dröja nästan tusen år innan den nådde upp hit. Inte så att folket här saknade religion, men det var asatron som länge dominerade.
De munkar som sändes hit från kontinenten för att föra evangeliet till nordborna tog verkligen sitt liv i sin hand, och ett flertal av dem blev martyrer för sin tro. Jan Fridegård skildrar i sin roman Trägudars land enligt min mening på ett lysande hur kristnandet förmodligen tog sin början. Handel med övriga Europa blev en allt viktigare inkomstkälla för stormännen. Och övriga Europa var kristet. Kanske fanns det från tyska handelsmäns sida antydningar om att handeln skulle bli ännu lönsammare om stormännen lät kristna sig.
Och den religion stormännen och de regionala kungarna hade, den skulle allt folket anta. Så när en storman lät döpa sig, lät alla döpa sig.
Man bör vara medveten om att när man talar om att ett land kristnas, syftar man på två saker som inte nödvändigtvis går parallellt. När svenskarna antog kristendomen, antog man också dess anspråk på Bibeln som Guds ord och högsta auktoritet ifråga om lagstiftning och leverne. Livet skyddades, och den gamla hedniska sedvänjan att sätta ut oönskade spädbarn i skogen till föda åt vargar förbjöds. Likaså förbjöds blodshämnd, utan det ålåg den av Gud insatta överheten att hålla ordning och skipa rättvisa.
Den andra delen i kristnandet rörde den enskildes omvändelse, som inte följde automatiskt. En bok, Röde Orm och Vite Krist, beskriver talande hur många lät döpa sig och gå i de träkyrkor som uppfördes, men hur det ofta var så att Vite Krist blev ännu en i raden av gudar de redan tillbad, så att man inte gjorde sig av med sina statyetter av Oden, Tor och andra gudar, men lade till Vite Krist.
Att folk gick i kyrkan sade egentligen ganska litet om deras personliga relation till Gud. Min hembygd ligger i den gamla asatrons centrum, vilket ortsnamn som Odensvi, Torsmossen och Frövi talar om. Även efter kristnandet av Sverige hade varje större gård en egen offerplats, en ”älvkvarn”, oftast en flat stenhäll dit man gick och offrade till gudarna med gott eller ont i sinnet. Enligt en lokalhistoriker i början av 1900-talet var denna sedvänja fortfarande i bruk på vissa gårdar i trakten. Och Richard Dybeck, prästsonen från Odensvi som skrev vår nationalsång, var på 1850-talet själv vittne, där han stod i skymningen en bit från en älvkvarn och såg en gammal gumma komma och förrätta offer.
Och en kyrkoherde i Malma kyrka ondgjorde sig på 1700-talet skriftligen över hur folk fortfarande förrättade fruktbarhetsriter vid midsommar, bara några hundra meter från kyrkan.
Det finns egentligen inget säkert sätt att mäta folks gudfruktighet eller personliga Gudsrelation. Men att det fanns gudfruktiga människor är ställt utom allt tvivel.
Luther och Gustav Vasa
Fram till reformationen hade påven verklig makt över kungarna här uppe. Han kunde bannlysa dem, alltså utesluta dem ur den kristna gemenskapen, om de hade farit fram på ett särskilt ogudaktigt sätt eller på annat sätt misshagat Rom.
Men så kom Martin Luther, och reformationen gav furstarna en möjlighet att kasta av sig påvedömets makt och göra sig själva till herrar för kyrkan. Det vore nästan otroligt om inte detta var en starkt bidragande faktor för både Englands Henrik VIII och Sveriges Gustav Vasa i beslutet att bryta med Rom.
Många hajar till när de påminns om att före Gustav Vasa var alla svenskar katoliker. Katolska (som betyder ”allmännelig”) kyrkan var Kyrkan, och den Guds församling man hade att förhålla sig till här. Vid 1400-talet slut befann sig påvedömet på sin troligen lägsta punkt i historien, med ogudaktiga påvar som till och med hade oäkta barn trots sitt celibat, och som hårdhänt förföljde dem som påstods avvika från kyrkans lära. Inkvisitionen skördade hundratusentals liv. I Guds namn. Så en reformation var verkligen av nöden.
Tyvärr var Martin Luther en stark antisemit, vilket skulle få insteg även i prästutbildningen i Sverige, då man ändå fram till andra världskriget hade ett nära utbyte med tyska lutherska kyrkan. Det är svårt att säga i vilken grad den anti-israelism som kom att karaktärisera ledande skikt inom Svenska kyrkan efter 1968 har samma rötter, men det går inte att utesluta.
Att religionen inte bara var ett maktmedel för kungarna är dock tydligt. När religionskriget rasade på kontinenten på 1600-talet, krigade Sverige och Danmark om Skåne och Bohuslän. Men Gustav II Adolf och danske kungen Kristian kom överens om att bilägga sin tvist till vidare, och gemensamt dra i krig på kontinenten till försvar för sina protestantiska trosfränder som förföljdes svårt av påvens arméer. Gustav II Adolf kallades faktiskt Lejonet från Norden av protestanterna i Tyskland, och sågs nästan som en messiasgestalt. Inför avresan till kontinenten förklarade han frankt att han inte räknade med att återvända, vilket han inte heller gjorde utan stupade vid Lützen 1632.
Protestantismen var alltså mer grundmurad i Sverige än i kanske något annat land, och den enda religion som enligt lag fick utövas. Gustav II Adolfs dotter, drottning Kristina, konverterade till katolicismen trots att detta innebar att hon inte längre kunde vara regent. Hon hade hon tagit starkt intryck av den franske, katolske filosofen Descartes, som uppehöll sig vid svenska hovet ditkallad av drottningen.
Samtliga barn döptes på åttonde dagen (att jämföra med judendomens omskärelse för inträde i Guds förbund), och det rådde länge kyrkoplikt och husförhör förrättades. Det var i mitten av 1800-talet som Svenska kyrkans monopol bröts i Sverige i och med frikyrklighetens inträde på scenen, först genom baptismen. Denna motarbetades aktivt från kyrkans sida, och det förekom tvångsdop av barn, och en del baptister dömdes till landsförvisning, innan en mer tolerant hållning började inträda.
Frikyrkans inträde
Det vore lätt att karaktärisera detta skeende på ett kategoriskt sätt som en förstockad kyrkas förföljelse av människor som bara begärde att själva få läsa och tolka Bibeln. Men det vore en aning förenklat. Baptismens grundare i Sverige, F.O. Nilsson, betraktade endast troendedöpta som verkliga kristna och underkände barndopet som icke grundat i Bibeln. Därmed underkände man också alla generationer kristna som hade levat fram tills baptisterna äntligen hade ”sett ljuset”. Det förekom alltså intolerans från båda sidor, och ”dopsanningen” har varit ett stridsämne ändå tills ganska nyligen, där även frikyrkliga har setts över axeln av andra frikyrkliga om de var öppna även för barndop.
Där ägde även rum något så barockt som det som fick namnet "försoningsstriden", som ju är en självmotsägelse i sig. En samfundsledare förklarade att han inte kunde tro på en "slaktargud", som försonar genom blod, utan såg Jesu död på korset endast som ett bevis på Guds stora kärlek till människan. Jesus endast som föredöme, inte försonare, alltså. Möjligen berodde detta på att flera i den "bildade klassen" inte längre trodde på Jesu död och uppståndelse eftersom de inte kunde omfatta den med sitt förstånd. Undermålig teologi, och nästan villolära. C.S. Lewis skrev att den milde, nästan feminiserade Jesus som kom i svang mot slutet av 1800-talet var en frukt av att man inte längre trodde på Jesus som försonare men ändå ville behålla en smula kristendom.
Men oavsett lärofrågor så blev framför allt frikyrkorna en stark kraft för mission. Samma land från vilket vikingar hade dragit ut för att härja tusen år tidigare, skulle komma att sända ut över 12 000 missionärer över världen. En fantastisk siffra, och var och en som gav sina liv till att föra ut evangeliet är värd största respekt. Många fick också bokstavligen ge sina liv.
När vi kommer in en bit på 1900-talet skulle Svenska kyrkan komma att knytas allt närmare staten, i praktiken Socialdemokratiska partiet. Det har skrivits en hel del om detta, med jämförelser med det kommunistiska Östtysklands grepp om den lutherska kyrkan där. Denna utveckling accelererade efter 1968, och ingen kandidat till ärkebiskopsposten behövde göra sig besvär om vederbörande inte visat sig pålitlig politiskt sett. Det var ett allvarligt läge, som märkligt nog försämrades snarare än förbättrades efter att staten skildes från kyrkan år 2000. Dock var denna utveckling aldrig representativ för kyrkolivet ute i landet och för kyrkomedlemmarna. För många medlemmar av Svenska kyrkan var liturgin, syndabekännelsen, trosbekännelsen, nattvarden, viktigare än kvaliteten på predikan. Och på många håll var denna kvalitet mycket hög.
Frikyrkan skulle alltså vara en motpol mot statskyrkan, en folkkyrka. Det stora positiva var frikyrkans myndigförklarande av den enskilde kristne; alla fick delta i beslutsfattandet och kunde väljas till olika funktioner. Var och en kunde fritt läsa och tolka Skriften. Men detta innebar också att många kände sig kallade till predikanter och församlingsledare som inte var det, och där bristfälliga kunskaper förväntades kompenseras av Andens ledning. Det finns många vittnesbörd om uteslutningar av medlemmar av totalt obibliska skäl, som att ha gått i ”fel” kyrka, eller till och med att man haft en make med grava alkoholproblem. Sådant var andliga övergrepp, inget annat, utförda av andliga vettvillingar. Det bör poängteras att sådant inte var regel utan undantag.
Frånvaron av en fast liturgi var också tveeggad. Den gav andlig frihet och möjlighet att vara lyhörd för Andens ledning. Men den kunde också leda till, inte andlig frihet, men andlig oordning. (Samma problem fanns i urkyrkan och behandlas av bland andra Paulus.) Frestelsen fanns att försöka med mänskliga medel suggerera fram en andefylld stämning i möten. Vilket inte var helt ovanligt.
Olika kyrkotraditioner
Varje kyrkofamilj utvecklar en egen kultur. Så var fallet med de gamla kyrkorna, med Svenska kyrkan, och även med frikyrkorna. Det är oundvikligt och varken gott eller ont. Det blir dock problematiskt när en kyrka börjar tro sig vara den fullkomliga yttringen av Guds tanke om sin församling, och att man har en renare, mer fullkomlig tro och teologi än andra. Ännu värre blev det förstås när en del tog på sig tolkningsföreträde om vilka som är kristna eller inte och vad som är bibliskt eller inte. (Detta hör tyvärr inte till kyrkohistoriens skräpkorg, utan förekommer även nu i vissa sekteristiska kretsar.)
C.S. Lewis var mycket noga med att betona ”mere Christianity”, alltså den grundläggande tro som varit gemensam för alla kristna i alla tider, och vägrade ta ställning i lärotvister mellan olika riktningar. Han fick ofta frågor från sina många brevskrivare om var han stod i olika frågor om dopet, nattvarden och så vidare. Han svarade med att berätta om sitt besök i en ortodox kyrka i Grekland. Han beskrev hur människor tillbad på olika sätt, en del stående, andra på knä, åter andra sittande, en del högt, andra tyst. Men, och detta var hans poäng, alla hade blicken riktad framåt, mot korset, och de brydde sig inte om hur andra tillbad. Det är så vi alla bör tänka som troende, menade han, och han hade naturligtvis fullkomligt rätt.
Frikyrkorörelsen växte fram samtidigt som andra folkrörelser, som nykterhetsrörelsen, och lade sig till med många av samma attribut som dessa. Många räddades från superi genom att komma till tro, och det är därför både förståeligt och berömvärt att kyrkan skulle vara en alkoholfri zon. Dock blev det i praktiken så att i de flesta av frikyrkorna kom absolutism att betraktas som ett villkor för medlemskap i Guds församling. Vilket förstås är helt obibliskt.
Pacifism kom också att betraktas som självklart i många läger. Vilket också saknar bibliskt stöd. (Jag har behandlat dessa saker mer utförligt i andra artiklar, https://inklingarna.balderhosting.se/vi ... p?f=4&t=41 , https://inklingarna.balderhosting.se/vi ... p?f=4&t=40 ). Främst i frikyrkorna har flera generationer unga män undandragit sig att riskera sina liv för sin nästas trygghet utan låtit andra göra det i deras ställe. Och detta är något jag tror man kommer att få ta ansvar för en dag.
Att gå på bio kom också att betraktas som synd, samtidigt som tv togs från syndakatalogen och man kunde se nästan vilken banal smörja som helst utan samvetskval.
Man skapade alltså en syndakatalog som inte var grundad i Bibeln utan människoskapade. Och det var synder man faktiskt kunde undgå att begå. Alltså fanns en reell risk att en ”syndfrihetslära” växte fram, där man faktiskt kunde lura sig att tro att man var utan synd. Vilket var och är en allvarlig villfarelse och villolära.
En spretig frikyrka
Frikyrkan kan sägas ha varit homogen såtillvida att man alla delade folkrörelsekaraktären. Men samtidigt var den spretig. Delar av den betonade vikten av boklig bildning och kultur som en Guds gåva, medan delar av frikyrkan, inspirerade av amerikansk frikyrklighet, betonade Andens ledning så till den grad att teologisk bildning och utbildning sågs med misstänksamhet.
En del förbjöd sina barn att läsa ”världslig” litteratur, och om det i skolan ingick teaterpjäs fick deras barn inte närvara, eftersom det sågs som ”synd”. Förutom Bibeln skulle man hålla sig till religiös litteratur i det grunda och smala utbud av mest upplevelse- och vittnesbördslitteratur som stod till buds i kristna bokklubbar, samt samfundets egen tidning. Jazzmusik ansågs av vissa som synd eftersom den sågs som förknippad med alltför världsliga miljöer och spelhålor. Inte ens genompräktiga Alice Babs gick fri från bannstrålen på vissa håll. Gav allt detta upphov till en trångsynt, fyrkantig och anti-intellektuell kristendom? Ja, det var oundvikligt. Återigen, detta var inte regel, men inte heller undantag.
Det var också oundvikligt att uppväxande generationer som till skillnad från sina föräldrar haft möjlighet att läsa vidare efter grundskolan – vilket för många var en ouppnåelig dröm ända fram till 60-talet – bildligt slog huvudet i taket och ville bryta sig fria från den intellektuellt och andligt mycket trånga kostym de fått bära.
Samtidigt påverkades man av vänstervågen 1968 – som också var synnerligen likriktad och trångsynt – mycket mer än man själva var medvetna om. En bild av Jesus som revolutionär, ja närmast en god kommunist, kom i svang efter 1968 i en del kristna kretsar.
Det vore en stor orättvisa att underlåta att nämna att det inom alla dessa kyrkor fanns oerhört många goda människor, och att många kom till tro genom dem.
1980-talet och framåt
När det handlar om utvecklingen inom kristenheten från 1980 och till idag, måste jag bli mer personlig. Jag kom själv till tro då, och resten av det skrivna är inte så mycket baserat på vad jag inhämtat och läst som vad jag har sett och upplevt.
Jag kom in i en frikyrkovärld som efter långt sökande blev mitt andliga hem, och den kärlek och det stöd jag mötte från många kommer jag aldrig att glömma eller upphöra att vara tacksam för. Att jag efter fyra år kände mig tvingad att lämna min ”födelsekyrka” påverkar inte detta ett dugg.
Som sagt, jag mötte mycken kärlek och grundade många vänskaper som består än idag. Vår pastor de där åren gav oss en djupgående bibelundervisning som gav mig en stabil grund att stå på. Det var när jag hörde andra predikanter som jag insåg hur välsignade vi var. Samtidigt kände jag mig alltmer som en ”katt bland hermeliner”. Jag försökte finna mig tillrätta i en kultur där det fanns mycket som skavde. Att pacifismen och absolutismen sågs som självklara för en kristen hörde dit. Dit hörde också en mötesstil som var mer stark i vissa traditioner än i andra, som jag ibland har kallat ”Bingolottokristendom”, där gudstjänsten alltmer kom att handla om folklig underhållning.
Början av 80-talet var en ödesmättad tid. 1981 körde en sovjetisk ubåt på grund mitt i svenskt säkerhetsområde utanför Karlskrona. Ett år senare upptäcktes sovjetiska miniubåtar i Hårsfjärden, ett annat säkerhetsområde. Det var som om Gud bultade på kristenhetens dörr: ”Vakna. Er fred hänger på en skör tråd. Omvänd er! Be!” Ungefär som Nineve i Jona bok.
Frikyrkan och Livets Ord
Jag såg hur en del tog initiativ till förbön för landet. Men andra blev irriterade och ville inte störas i sin slummer. ”Allt står väl till. Dock står inte allt väl till.” Jag såg en kristenhet som i det stora hela representerade, inte Lejonet av Juda, utan en tamkatt som fått klorna klippta. I detta skede hände något. En viss präst, Ulf Ekman startade en bibelskola och senare fri församling i Uppsala, Livets Ord.
Jag var tämligen ointresserad, och det dröjde flera år innan jag märkte hur Ekman gick på tvärs mot den övriga frikyrkligheten. Han sade obehagliga sanningar till makten om ogudaktighet på höga poster. Han gjorde upp med pacifismen. Jag hörde kristna ifrågasätta om han alls kunde vara kristen. Och regeringen varnade starkt för farliga ”högerkristna”. Den här rörelsen var ju inte tämjd i sitt förhållande till makten, till skillnad från kristenheten i stort.
Det förekom många ovisheter och barnsjukdomar i denna nya rörelse, och det var lätt att hitta saker att kasta sig över, och döma ut hela denna ”trosrörelse”. Men det har alltid funnits i nya kristna rörelser. Jag var, och är, helt övertygad om att kritikstormen i massmedia och från regeringen inte berodde på detta utan på att de faktiskt var farliga för makten. Och för tidsandan.
Vad var då de allvarligaste bristerna jag såg hos trosrörelsen? Framgångsteologin, som redan fanns i andra sammanhang, var särskilt stark här, åtminstone till en början. Undervisningen att vi är kungabarn och har rätt att göra anspråk på alla välsignelser. Vilket gav en totalt skev syn på lidandet. Jag läste en galen bok om Job, som användes i bibelskoleundervisningen, där budskapet var att Job själv drog på sig lidandet genom att inte ”stå i tro” tillräckligt. Och så denna ”heavy shepherding”, där man stängde dörren för samtal om det som predikats, för predikanten var ”Guds smorde” och inte fick ifrågasättas. Jag har förstått att det allra mesta av tokigheterna tvättades bort med tiden. Dock tyder mycket på att man kastat ut barnet med badvattnet och blivit ”tam”, som de flesta andra. Man sitter nu med vid "de finas bord", i Sveriges Kristna Råd, en genompolitiserad sammanslutning som driver en linje som medlemskyrkornas medlemmar inte har en aning om, och som ofta har udden mot Mellanösterns enda demokrati, Israel. Jag har inte hört att någon i denna sammanslutning har gjort upp med detta eller ens fört fram kritik. Så saltet har verkligen mist sin sälta, och må Gud vara oss nådig.
Jag stod länge utan församlingstillhörighet, och kände ingen dragning till detta nya heller. Att den nya rörelsen sågs som konkurrent om medlemmar var ett faktum. Men tvärtemot att frikyrkorna alltid har haft en majoritet kvinnor som medlemmar, var det fler män än kvinnor som drogs till Livets Ord. Jag var och är övertygad om att många män äntligen såg en kyrka där man inte bara skulle vara ”snäll”, utan fick vara man och försvara sitt land.
Detta sågs dock med oblida ögon i stora delar av frikyrkligheten. Omkring 2007 översatte jag en bok av en amerikan, Ett vilt hjärta, som gick tillrätta med ”snällhetssyndromet” inom frikyrkan och lyfte fram vad Bibeln egentligen säger om vad en man är. Inte minst hans roll att skydda och försvara sina nära och kära, och därmed även sitt land. Många år senare råkade jag på en recension av boken på en kristen sajt, där recensenten tog starkt avstånd från boken och ansåg att ingen kristen borde läsa den. Detta sa en hel del om stämningarna i den frågan, en stämning som till stor del fortfarande råder.
Ju mer jag fann av ekumeniken i Sverige, desto mer nedslagen blev jag över hur den inte handlade om andlig enhet utan om politisk likriktning. Det vill säga, Kristi kyrka följer inte Anden i första hand, utan tidsandan.
1984 eller 1985 hölls ett stort allkristet riksmöte. Jag läste om det i efterhand. Som huvudtalare hade man bjudit in en amerikansk nunna som blivit känd för att ha engagerat sig för en dömd, sadistisk dubbelmördare, och kämpat för att han inte skulle avrättas. Det gjordes en känd film om saken, ”Dead Man Walking”. Hela Sveriges kristenhet som representerades vid mötet applåderade nunnan, förfasade sig och gratulerade sig själva till att vi inte har barbariska dödsstraff här i landet, till skillnad från USA. Det vill säga, vi är moraliskt överlägsna dem.
Jag gjorde reflektionen hur troligt det hade varit att man bjudit in en annan nunna som kämpat för ofödda barns rätt till liv. Det hade naturligtvis varit helt otänkbart, och protesterna hade haglat från kyrkorna. Jag skrev till tidningen Dagens redaktion för att fråga varför alla ställde sig bakom uttalandena från riksmötet. Fanns det ingen som var av annan mening? Ingen som ställde kritiska frågor? Svaret från chefredaktören var intetsägande, och han såg inte hur man hade kunnat frondera. Men snart kom en kyrka, med alla sina fel, som fronderade, mot detta och annat, och som fick betala ett högt pris ifråga om svartmålning i media och från andra rörelser. Nu är den tämjd och faller in i mängden, och situationen inom kristenheten liknar alltmer den i Laodikeia.
Tro och otro
En annan iakttagelse jag gjorde var att bland en ny generation uppvuxna i frikyrkan kunde man ana ett komplex över deras ”enkla” teologiska bakgrund. Detta kunde ta sig olika uttryck. Bland de märkligare var en bibellärare som trots att han var gift och varken katolik eller munk, valde att gå omkring i munkkåpa. Ungefär som om hednakristna som är positiva till judendomen börjar gå omkring i kippa. Att låtsas vara något man inte är.
Ett annat uttryck för detta komplex som jag iakttog var att en del som läste in teologiska poäng och fick en titel började anse tron på Bibeln som Guds ord, inspirerat av Anden, för enkel. Men slutade ”tro på tron”, och förväxlade en liberal tolkning av bibeltexten med intelligens och lärdom. Detta trots att en fast tro på Bibels sanningar har delats av människor genom seklerna som varit överlägsna de moderna liberalteologerna både ifråga om lärdom och intelligens.
Jag tror själv att en del handlade om språklig förvirring. Engelskans ”Bible criticism” beskriver förutsättningslös granskning av bibeltexten. Men i svenskans ”bibelkritik” finns liksom inbyggt en kritisk inställning till bibelordets sanningsenlighet. Man ”avmytologiserade” bibelordet, och förutsatte att det som strider mot det vi brukar kalla naturlagarna inte kan ha inträffat. Man förutsatte att Gud, som har skapat både naturen och naturlagarna, inte kan göra vad Han vill.
Man drabbades av det andliga högmod som Bibeln varnar för, och började med C.S. Lewis ord ”påstå sig kunna läsa mellan raderna i Bibeln, trots att det var fullt tydligt att de inte kunde läsa det som stod på raderna”. Jesu samtid förstod inte vad Jesus egentligen menade, inte heller lärjungarna eller Paulus. Och inte de kristna som gick före. Men det som var fördolt för dem är uppenbarat för vissa moderna teologer. Som alltså egentligen är ganska lika Gud.
Det är ganska följdriktigt att dessa teologer och predikanter alltmer har kommit att fungera som lydiga megafoner för tidsandan och det politiskt korrekta. Men också djupt tragiskt för kyrkans framtid i Sverige.
Det bör sägas klart att detta beskriver ena sidan av den klyfta som går genom svensk kristenhet - alla kyrkor - och som blir allt djupare. Och denna klyfta går inte mellan kyrkorna utan tvärsigenom dem. Vattendelarna är främst synen på Guds ord och Guds ordningar, samt synen på Israel och judendomen. Ofta är det de kyrkliga överbyggnaderna som ingått äktenskap med tidsandan.
Salt som mist sin sälta
Men viktigare, och betydligt allvarligare, än allt detta är hur Kyrkan, som enligt Jesu ord ska vara ett ljus och ett salt, har upphört att vara det. De enda kyrkor som i någon mån kan sägas vara det är den ortodoxa och den katolska kyrkan. Men bland många kristna, kanske särskilt i frikorkoleden, verkar man tro att allt är väl så länge man håller en rågång mot dessa, samtidigt som de egna församlingarna har blivit en autostrada för de krafter som vill riva ner Guds ordningar, som finns till för att upprätthålla och skydda det goda samt skydda de försvarslösa.
Många frikyrkor i Sverige har tagit namnet Filadelfia. Det är den av de sju församlingar i Uppenbarelsebokens sändebrev som beröms av Kristus för sin trofasthet trots att dess kraft är ringa, den näst sista. Den sista av de sju församlingarna, Laodikeia, tror att den är rik, men kallas av Kristus eländig, beklagansvärd och fattig, den är ljum, och om den inte omvänder sig ska Kristus utspy den ur sin mun. Jag har aldrig hört talat om någon församling som har tagit det namnet. De flesta kristna i vårt land hoppas nog att Kristi ord till Filadelfia är riktade till dem. Men jag är allvarligt rädd för att kristenheten i Sverige börjar anta allt större likheter med Laodikeia. Må vi enligt Krist ord höra vad Anden säger till församlingarna.
----------------------------------------------------------------------------------------
Min egen vandring, för den som undrar
Efter allt detta skrivna undrar kanske någon över min egen samfundstillhörighet. Vilken församlingskultur som har format mig. Vilket ”bås” jag hör hemma i. Det korta svaret blir: Inget. Om man inte därmed menar den universella gemenskap som omfattar alla som tror på Bibelns Gud.
Som nämnt fann jag ingen kyrkogemenskap där jag helhjärtat kunde höra hemma. Den som däremot formade mitt tänkande från början och till denna dag var C.S. Lewis. Jag skaffade och läste allt jag kunde komma över av honom, romaner, essäer, akademiska verk. Han betonade just det som har varit sant för alla kristna genom alla århundraden, och med sin knivskarpa hjärna som han helt ställt till Guds förfogande kunde han sätta fingret på så många frågor jag gick och bar på. I den mån jag växte i tron och intellektuellt, så var det genom hans verk. Och andras.
Jag lärde känna många goda kristna vänner här, en del av dem predikanter eller präster. Och deras vänskap gav mig mycket. Jag var också medveten om de olika strömningarna i frikyrkovärlden – på gott och ont. Kände jag då aldrig ett behov av att vara en del av dessa strömningar? Tog jag inte intryck av alla dessa predikanter och författare? Nej, nästan inte alls. De angick mig liksom inte.
Jag var dock från och till medlem i olika församlingar genom åren. En vandring genom det religiösa landskapet i vårt land.
Svenska kyrkan lämnade jag redan på 80-talet, bedrövad över utvecklingen och politiseringen främst av överbyggnaderna där. Det var tragiskt för mig, eftersom jag älskar denna gamla kyrkas liturgi.
Så skedde närmast ett under. Jag hade börjat gå i min lokala kyrka, mest för nattvardens skull. Jag tänkte att så får det bli, jag går i min lokala kyrka utan att gå in som medlem igen. Men så efter en gudstjänst uppmanades vi lekmän att engagera oss i kyrkan lokalt. Det gav anklang, men det skulle i så fall innebära att gå in som medlem igen – trots en överbyggnad jag inte kunde stå lojal med. Efter en tids övervägande tog jag så steget, och gavs förtroende som kyrkvärd i den vackra gamla medeltidskyrkan ett stenkast från vårt hem.
Jag känner alltså att jag på fler än ett sätt har hittat hem, och det förtroende som min fru och jag har getts att verka, bland annat med hållande av helgmålsbön varje lördag och en bokcirkel som samlar en trogen skara, känns som en bekräftelse.
(fortsättning följer)
Asatron och kristnandet av Sverige
Trots handelsförbindelser till sjöss var Sverige länge egentligen isolerat från övriga Europa. Inte minst kulturellt och andligt. Romarna nådde Danmark tidigt, men landet bortom Kattegatt var liksom ett rike för sig, och Julius Caesar skrev märkliga urkunder om detta mytiska land.
Och i ett Europa där kristendomen (tack vare romarrikets väl utbyggda vägförbindelser och Pax Romana) utbreddes redan från det första århundradet e.Kr., skulle det dröja nästan tusen år innan den nådde upp hit. Inte så att folket här saknade religion, men det var asatron som länge dominerade.
De munkar som sändes hit från kontinenten för att föra evangeliet till nordborna tog verkligen sitt liv i sin hand, och ett flertal av dem blev martyrer för sin tro. Jan Fridegård skildrar i sin roman Trägudars land enligt min mening på ett lysande hur kristnandet förmodligen tog sin början. Handel med övriga Europa blev en allt viktigare inkomstkälla för stormännen. Och övriga Europa var kristet. Kanske fanns det från tyska handelsmäns sida antydningar om att handeln skulle bli ännu lönsammare om stormännen lät kristna sig.
Och den religion stormännen och de regionala kungarna hade, den skulle allt folket anta. Så när en storman lät döpa sig, lät alla döpa sig.
Man bör vara medveten om att när man talar om att ett land kristnas, syftar man på två saker som inte nödvändigtvis går parallellt. När svenskarna antog kristendomen, antog man också dess anspråk på Bibeln som Guds ord och högsta auktoritet ifråga om lagstiftning och leverne. Livet skyddades, och den gamla hedniska sedvänjan att sätta ut oönskade spädbarn i skogen till föda åt vargar förbjöds. Likaså förbjöds blodshämnd, utan det ålåg den av Gud insatta överheten att hålla ordning och skipa rättvisa.
Den andra delen i kristnandet rörde den enskildes omvändelse, som inte följde automatiskt. En bok, Röde Orm och Vite Krist, beskriver talande hur många lät döpa sig och gå i de träkyrkor som uppfördes, men hur det ofta var så att Vite Krist blev ännu en i raden av gudar de redan tillbad, så att man inte gjorde sig av med sina statyetter av Oden, Tor och andra gudar, men lade till Vite Krist.
Att folk gick i kyrkan sade egentligen ganska litet om deras personliga relation till Gud. Min hembygd ligger i den gamla asatrons centrum, vilket ortsnamn som Odensvi, Torsmossen och Frövi talar om. Även efter kristnandet av Sverige hade varje större gård en egen offerplats, en ”älvkvarn”, oftast en flat stenhäll dit man gick och offrade till gudarna med gott eller ont i sinnet. Enligt en lokalhistoriker i början av 1900-talet var denna sedvänja fortfarande i bruk på vissa gårdar i trakten. Och Richard Dybeck, prästsonen från Odensvi som skrev vår nationalsång, var på 1850-talet själv vittne, där han stod i skymningen en bit från en älvkvarn och såg en gammal gumma komma och förrätta offer.
Och en kyrkoherde i Malma kyrka ondgjorde sig på 1700-talet skriftligen över hur folk fortfarande förrättade fruktbarhetsriter vid midsommar, bara några hundra meter från kyrkan.
Det finns egentligen inget säkert sätt att mäta folks gudfruktighet eller personliga Gudsrelation. Men att det fanns gudfruktiga människor är ställt utom allt tvivel.
Luther och Gustav Vasa
Fram till reformationen hade påven verklig makt över kungarna här uppe. Han kunde bannlysa dem, alltså utesluta dem ur den kristna gemenskapen, om de hade farit fram på ett särskilt ogudaktigt sätt eller på annat sätt misshagat Rom.
Men så kom Martin Luther, och reformationen gav furstarna en möjlighet att kasta av sig påvedömets makt och göra sig själva till herrar för kyrkan. Det vore nästan otroligt om inte detta var en starkt bidragande faktor för både Englands Henrik VIII och Sveriges Gustav Vasa i beslutet att bryta med Rom.
Många hajar till när de påminns om att före Gustav Vasa var alla svenskar katoliker. Katolska (som betyder ”allmännelig”) kyrkan var Kyrkan, och den Guds församling man hade att förhålla sig till här. Vid 1400-talet slut befann sig påvedömet på sin troligen lägsta punkt i historien, med ogudaktiga påvar som till och med hade oäkta barn trots sitt celibat, och som hårdhänt förföljde dem som påstods avvika från kyrkans lära. Inkvisitionen skördade hundratusentals liv. I Guds namn. Så en reformation var verkligen av nöden.
Tyvärr var Martin Luther en stark antisemit, vilket skulle få insteg även i prästutbildningen i Sverige, då man ändå fram till andra världskriget hade ett nära utbyte med tyska lutherska kyrkan. Det är svårt att säga i vilken grad den anti-israelism som kom att karaktärisera ledande skikt inom Svenska kyrkan efter 1968 har samma rötter, men det går inte att utesluta.
Att religionen inte bara var ett maktmedel för kungarna är dock tydligt. När religionskriget rasade på kontinenten på 1600-talet, krigade Sverige och Danmark om Skåne och Bohuslän. Men Gustav II Adolf och danske kungen Kristian kom överens om att bilägga sin tvist till vidare, och gemensamt dra i krig på kontinenten till försvar för sina protestantiska trosfränder som förföljdes svårt av påvens arméer. Gustav II Adolf kallades faktiskt Lejonet från Norden av protestanterna i Tyskland, och sågs nästan som en messiasgestalt. Inför avresan till kontinenten förklarade han frankt att han inte räknade med att återvända, vilket han inte heller gjorde utan stupade vid Lützen 1632.
Protestantismen var alltså mer grundmurad i Sverige än i kanske något annat land, och den enda religion som enligt lag fick utövas. Gustav II Adolfs dotter, drottning Kristina, konverterade till katolicismen trots att detta innebar att hon inte längre kunde vara regent. Hon hade hon tagit starkt intryck av den franske, katolske filosofen Descartes, som uppehöll sig vid svenska hovet ditkallad av drottningen.
Samtliga barn döptes på åttonde dagen (att jämföra med judendomens omskärelse för inträde i Guds förbund), och det rådde länge kyrkoplikt och husförhör förrättades. Det var i mitten av 1800-talet som Svenska kyrkans monopol bröts i Sverige i och med frikyrklighetens inträde på scenen, först genom baptismen. Denna motarbetades aktivt från kyrkans sida, och det förekom tvångsdop av barn, och en del baptister dömdes till landsförvisning, innan en mer tolerant hållning började inträda.
Frikyrkans inträde
Det vore lätt att karaktärisera detta skeende på ett kategoriskt sätt som en förstockad kyrkas förföljelse av människor som bara begärde att själva få läsa och tolka Bibeln. Men det vore en aning förenklat. Baptismens grundare i Sverige, F.O. Nilsson, betraktade endast troendedöpta som verkliga kristna och underkände barndopet som icke grundat i Bibeln. Därmed underkände man också alla generationer kristna som hade levat fram tills baptisterna äntligen hade ”sett ljuset”. Det förekom alltså intolerans från båda sidor, och ”dopsanningen” har varit ett stridsämne ändå tills ganska nyligen, där även frikyrkliga har setts över axeln av andra frikyrkliga om de var öppna även för barndop.
Där ägde även rum något så barockt som det som fick namnet "försoningsstriden", som ju är en självmotsägelse i sig. En samfundsledare förklarade att han inte kunde tro på en "slaktargud", som försonar genom blod, utan såg Jesu död på korset endast som ett bevis på Guds stora kärlek till människan. Jesus endast som föredöme, inte försonare, alltså. Möjligen berodde detta på att flera i den "bildade klassen" inte längre trodde på Jesu död och uppståndelse eftersom de inte kunde omfatta den med sitt förstånd. Undermålig teologi, och nästan villolära. C.S. Lewis skrev att den milde, nästan feminiserade Jesus som kom i svang mot slutet av 1800-talet var en frukt av att man inte längre trodde på Jesus som försonare men ändå ville behålla en smula kristendom.
Men oavsett lärofrågor så blev framför allt frikyrkorna en stark kraft för mission. Samma land från vilket vikingar hade dragit ut för att härja tusen år tidigare, skulle komma att sända ut över 12 000 missionärer över världen. En fantastisk siffra, och var och en som gav sina liv till att föra ut evangeliet är värd största respekt. Många fick också bokstavligen ge sina liv.
När vi kommer in en bit på 1900-talet skulle Svenska kyrkan komma att knytas allt närmare staten, i praktiken Socialdemokratiska partiet. Det har skrivits en hel del om detta, med jämförelser med det kommunistiska Östtysklands grepp om den lutherska kyrkan där. Denna utveckling accelererade efter 1968, och ingen kandidat till ärkebiskopsposten behövde göra sig besvär om vederbörande inte visat sig pålitlig politiskt sett. Det var ett allvarligt läge, som märkligt nog försämrades snarare än förbättrades efter att staten skildes från kyrkan år 2000. Dock var denna utveckling aldrig representativ för kyrkolivet ute i landet och för kyrkomedlemmarna. För många medlemmar av Svenska kyrkan var liturgin, syndabekännelsen, trosbekännelsen, nattvarden, viktigare än kvaliteten på predikan. Och på många håll var denna kvalitet mycket hög.
Frikyrkan skulle alltså vara en motpol mot statskyrkan, en folkkyrka. Det stora positiva var frikyrkans myndigförklarande av den enskilde kristne; alla fick delta i beslutsfattandet och kunde väljas till olika funktioner. Var och en kunde fritt läsa och tolka Skriften. Men detta innebar också att många kände sig kallade till predikanter och församlingsledare som inte var det, och där bristfälliga kunskaper förväntades kompenseras av Andens ledning. Det finns många vittnesbörd om uteslutningar av medlemmar av totalt obibliska skäl, som att ha gått i ”fel” kyrka, eller till och med att man haft en make med grava alkoholproblem. Sådant var andliga övergrepp, inget annat, utförda av andliga vettvillingar. Det bör poängteras att sådant inte var regel utan undantag.
Frånvaron av en fast liturgi var också tveeggad. Den gav andlig frihet och möjlighet att vara lyhörd för Andens ledning. Men den kunde också leda till, inte andlig frihet, men andlig oordning. (Samma problem fanns i urkyrkan och behandlas av bland andra Paulus.) Frestelsen fanns att försöka med mänskliga medel suggerera fram en andefylld stämning i möten. Vilket inte var helt ovanligt.
Olika kyrkotraditioner
Varje kyrkofamilj utvecklar en egen kultur. Så var fallet med de gamla kyrkorna, med Svenska kyrkan, och även med frikyrkorna. Det är oundvikligt och varken gott eller ont. Det blir dock problematiskt när en kyrka börjar tro sig vara den fullkomliga yttringen av Guds tanke om sin församling, och att man har en renare, mer fullkomlig tro och teologi än andra. Ännu värre blev det förstås när en del tog på sig tolkningsföreträde om vilka som är kristna eller inte och vad som är bibliskt eller inte. (Detta hör tyvärr inte till kyrkohistoriens skräpkorg, utan förekommer även nu i vissa sekteristiska kretsar.)
C.S. Lewis var mycket noga med att betona ”mere Christianity”, alltså den grundläggande tro som varit gemensam för alla kristna i alla tider, och vägrade ta ställning i lärotvister mellan olika riktningar. Han fick ofta frågor från sina många brevskrivare om var han stod i olika frågor om dopet, nattvarden och så vidare. Han svarade med att berätta om sitt besök i en ortodox kyrka i Grekland. Han beskrev hur människor tillbad på olika sätt, en del stående, andra på knä, åter andra sittande, en del högt, andra tyst. Men, och detta var hans poäng, alla hade blicken riktad framåt, mot korset, och de brydde sig inte om hur andra tillbad. Det är så vi alla bör tänka som troende, menade han, och han hade naturligtvis fullkomligt rätt.
Frikyrkorörelsen växte fram samtidigt som andra folkrörelser, som nykterhetsrörelsen, och lade sig till med många av samma attribut som dessa. Många räddades från superi genom att komma till tro, och det är därför både förståeligt och berömvärt att kyrkan skulle vara en alkoholfri zon. Dock blev det i praktiken så att i de flesta av frikyrkorna kom absolutism att betraktas som ett villkor för medlemskap i Guds församling. Vilket förstås är helt obibliskt.
Pacifism kom också att betraktas som självklart i många läger. Vilket också saknar bibliskt stöd. (Jag har behandlat dessa saker mer utförligt i andra artiklar, https://inklingarna.balderhosting.se/vi ... p?f=4&t=41 , https://inklingarna.balderhosting.se/vi ... p?f=4&t=40 ). Främst i frikyrkorna har flera generationer unga män undandragit sig att riskera sina liv för sin nästas trygghet utan låtit andra göra det i deras ställe. Och detta är något jag tror man kommer att få ta ansvar för en dag.
Att gå på bio kom också att betraktas som synd, samtidigt som tv togs från syndakatalogen och man kunde se nästan vilken banal smörja som helst utan samvetskval.
Man skapade alltså en syndakatalog som inte var grundad i Bibeln utan människoskapade. Och det var synder man faktiskt kunde undgå att begå. Alltså fanns en reell risk att en ”syndfrihetslära” växte fram, där man faktiskt kunde lura sig att tro att man var utan synd. Vilket var och är en allvarlig villfarelse och villolära.
En spretig frikyrka
Frikyrkan kan sägas ha varit homogen såtillvida att man alla delade folkrörelsekaraktären. Men samtidigt var den spretig. Delar av den betonade vikten av boklig bildning och kultur som en Guds gåva, medan delar av frikyrkan, inspirerade av amerikansk frikyrklighet, betonade Andens ledning så till den grad att teologisk bildning och utbildning sågs med misstänksamhet.
En del förbjöd sina barn att läsa ”världslig” litteratur, och om det i skolan ingick teaterpjäs fick deras barn inte närvara, eftersom det sågs som ”synd”. Förutom Bibeln skulle man hålla sig till religiös litteratur i det grunda och smala utbud av mest upplevelse- och vittnesbördslitteratur som stod till buds i kristna bokklubbar, samt samfundets egen tidning. Jazzmusik ansågs av vissa som synd eftersom den sågs som förknippad med alltför världsliga miljöer och spelhålor. Inte ens genompräktiga Alice Babs gick fri från bannstrålen på vissa håll. Gav allt detta upphov till en trångsynt, fyrkantig och anti-intellektuell kristendom? Ja, det var oundvikligt. Återigen, detta var inte regel, men inte heller undantag.
Det var också oundvikligt att uppväxande generationer som till skillnad från sina föräldrar haft möjlighet att läsa vidare efter grundskolan – vilket för många var en ouppnåelig dröm ända fram till 60-talet – bildligt slog huvudet i taket och ville bryta sig fria från den intellektuellt och andligt mycket trånga kostym de fått bära.
Samtidigt påverkades man av vänstervågen 1968 – som också var synnerligen likriktad och trångsynt – mycket mer än man själva var medvetna om. En bild av Jesus som revolutionär, ja närmast en god kommunist, kom i svang efter 1968 i en del kristna kretsar.
Det vore en stor orättvisa att underlåta att nämna att det inom alla dessa kyrkor fanns oerhört många goda människor, och att många kom till tro genom dem.
1980-talet och framåt
När det handlar om utvecklingen inom kristenheten från 1980 och till idag, måste jag bli mer personlig. Jag kom själv till tro då, och resten av det skrivna är inte så mycket baserat på vad jag inhämtat och läst som vad jag har sett och upplevt.
Jag kom in i en frikyrkovärld som efter långt sökande blev mitt andliga hem, och den kärlek och det stöd jag mötte från många kommer jag aldrig att glömma eller upphöra att vara tacksam för. Att jag efter fyra år kände mig tvingad att lämna min ”födelsekyrka” påverkar inte detta ett dugg.
Som sagt, jag mötte mycken kärlek och grundade många vänskaper som består än idag. Vår pastor de där åren gav oss en djupgående bibelundervisning som gav mig en stabil grund att stå på. Det var när jag hörde andra predikanter som jag insåg hur välsignade vi var. Samtidigt kände jag mig alltmer som en ”katt bland hermeliner”. Jag försökte finna mig tillrätta i en kultur där det fanns mycket som skavde. Att pacifismen och absolutismen sågs som självklara för en kristen hörde dit. Dit hörde också en mötesstil som var mer stark i vissa traditioner än i andra, som jag ibland har kallat ”Bingolottokristendom”, där gudstjänsten alltmer kom att handla om folklig underhållning.
Början av 80-talet var en ödesmättad tid. 1981 körde en sovjetisk ubåt på grund mitt i svenskt säkerhetsområde utanför Karlskrona. Ett år senare upptäcktes sovjetiska miniubåtar i Hårsfjärden, ett annat säkerhetsområde. Det var som om Gud bultade på kristenhetens dörr: ”Vakna. Er fred hänger på en skör tråd. Omvänd er! Be!” Ungefär som Nineve i Jona bok.
Frikyrkan och Livets Ord
Jag såg hur en del tog initiativ till förbön för landet. Men andra blev irriterade och ville inte störas i sin slummer. ”Allt står väl till. Dock står inte allt väl till.” Jag såg en kristenhet som i det stora hela representerade, inte Lejonet av Juda, utan en tamkatt som fått klorna klippta. I detta skede hände något. En viss präst, Ulf Ekman startade en bibelskola och senare fri församling i Uppsala, Livets Ord.
Jag var tämligen ointresserad, och det dröjde flera år innan jag märkte hur Ekman gick på tvärs mot den övriga frikyrkligheten. Han sade obehagliga sanningar till makten om ogudaktighet på höga poster. Han gjorde upp med pacifismen. Jag hörde kristna ifrågasätta om han alls kunde vara kristen. Och regeringen varnade starkt för farliga ”högerkristna”. Den här rörelsen var ju inte tämjd i sitt förhållande till makten, till skillnad från kristenheten i stort.
Det förekom många ovisheter och barnsjukdomar i denna nya rörelse, och det var lätt att hitta saker att kasta sig över, och döma ut hela denna ”trosrörelse”. Men det har alltid funnits i nya kristna rörelser. Jag var, och är, helt övertygad om att kritikstormen i massmedia och från regeringen inte berodde på detta utan på att de faktiskt var farliga för makten. Och för tidsandan.
Vad var då de allvarligaste bristerna jag såg hos trosrörelsen? Framgångsteologin, som redan fanns i andra sammanhang, var särskilt stark här, åtminstone till en början. Undervisningen att vi är kungabarn och har rätt att göra anspråk på alla välsignelser. Vilket gav en totalt skev syn på lidandet. Jag läste en galen bok om Job, som användes i bibelskoleundervisningen, där budskapet var att Job själv drog på sig lidandet genom att inte ”stå i tro” tillräckligt. Och så denna ”heavy shepherding”, där man stängde dörren för samtal om det som predikats, för predikanten var ”Guds smorde” och inte fick ifrågasättas. Jag har förstått att det allra mesta av tokigheterna tvättades bort med tiden. Dock tyder mycket på att man kastat ut barnet med badvattnet och blivit ”tam”, som de flesta andra. Man sitter nu med vid "de finas bord", i Sveriges Kristna Råd, en genompolitiserad sammanslutning som driver en linje som medlemskyrkornas medlemmar inte har en aning om, och som ofta har udden mot Mellanösterns enda demokrati, Israel. Jag har inte hört att någon i denna sammanslutning har gjort upp med detta eller ens fört fram kritik. Så saltet har verkligen mist sin sälta, och må Gud vara oss nådig.
Jag stod länge utan församlingstillhörighet, och kände ingen dragning till detta nya heller. Att den nya rörelsen sågs som konkurrent om medlemmar var ett faktum. Men tvärtemot att frikyrkorna alltid har haft en majoritet kvinnor som medlemmar, var det fler män än kvinnor som drogs till Livets Ord. Jag var och är övertygad om att många män äntligen såg en kyrka där man inte bara skulle vara ”snäll”, utan fick vara man och försvara sitt land.
Detta sågs dock med oblida ögon i stora delar av frikyrkligheten. Omkring 2007 översatte jag en bok av en amerikan, Ett vilt hjärta, som gick tillrätta med ”snällhetssyndromet” inom frikyrkan och lyfte fram vad Bibeln egentligen säger om vad en man är. Inte minst hans roll att skydda och försvara sina nära och kära, och därmed även sitt land. Många år senare råkade jag på en recension av boken på en kristen sajt, där recensenten tog starkt avstånd från boken och ansåg att ingen kristen borde läsa den. Detta sa en hel del om stämningarna i den frågan, en stämning som till stor del fortfarande råder.
Ju mer jag fann av ekumeniken i Sverige, desto mer nedslagen blev jag över hur den inte handlade om andlig enhet utan om politisk likriktning. Det vill säga, Kristi kyrka följer inte Anden i första hand, utan tidsandan.
1984 eller 1985 hölls ett stort allkristet riksmöte. Jag läste om det i efterhand. Som huvudtalare hade man bjudit in en amerikansk nunna som blivit känd för att ha engagerat sig för en dömd, sadistisk dubbelmördare, och kämpat för att han inte skulle avrättas. Det gjordes en känd film om saken, ”Dead Man Walking”. Hela Sveriges kristenhet som representerades vid mötet applåderade nunnan, förfasade sig och gratulerade sig själva till att vi inte har barbariska dödsstraff här i landet, till skillnad från USA. Det vill säga, vi är moraliskt överlägsna dem.
Jag gjorde reflektionen hur troligt det hade varit att man bjudit in en annan nunna som kämpat för ofödda barns rätt till liv. Det hade naturligtvis varit helt otänkbart, och protesterna hade haglat från kyrkorna. Jag skrev till tidningen Dagens redaktion för att fråga varför alla ställde sig bakom uttalandena från riksmötet. Fanns det ingen som var av annan mening? Ingen som ställde kritiska frågor? Svaret från chefredaktören var intetsägande, och han såg inte hur man hade kunnat frondera. Men snart kom en kyrka, med alla sina fel, som fronderade, mot detta och annat, och som fick betala ett högt pris ifråga om svartmålning i media och från andra rörelser. Nu är den tämjd och faller in i mängden, och situationen inom kristenheten liknar alltmer den i Laodikeia.
Tro och otro
En annan iakttagelse jag gjorde var att bland en ny generation uppvuxna i frikyrkan kunde man ana ett komplex över deras ”enkla” teologiska bakgrund. Detta kunde ta sig olika uttryck. Bland de märkligare var en bibellärare som trots att han var gift och varken katolik eller munk, valde att gå omkring i munkkåpa. Ungefär som om hednakristna som är positiva till judendomen börjar gå omkring i kippa. Att låtsas vara något man inte är.
Ett annat uttryck för detta komplex som jag iakttog var att en del som läste in teologiska poäng och fick en titel började anse tron på Bibeln som Guds ord, inspirerat av Anden, för enkel. Men slutade ”tro på tron”, och förväxlade en liberal tolkning av bibeltexten med intelligens och lärdom. Detta trots att en fast tro på Bibels sanningar har delats av människor genom seklerna som varit överlägsna de moderna liberalteologerna både ifråga om lärdom och intelligens.
Jag tror själv att en del handlade om språklig förvirring. Engelskans ”Bible criticism” beskriver förutsättningslös granskning av bibeltexten. Men i svenskans ”bibelkritik” finns liksom inbyggt en kritisk inställning till bibelordets sanningsenlighet. Man ”avmytologiserade” bibelordet, och förutsatte att det som strider mot det vi brukar kalla naturlagarna inte kan ha inträffat. Man förutsatte att Gud, som har skapat både naturen och naturlagarna, inte kan göra vad Han vill.
Man drabbades av det andliga högmod som Bibeln varnar för, och började med C.S. Lewis ord ”påstå sig kunna läsa mellan raderna i Bibeln, trots att det var fullt tydligt att de inte kunde läsa det som stod på raderna”. Jesu samtid förstod inte vad Jesus egentligen menade, inte heller lärjungarna eller Paulus. Och inte de kristna som gick före. Men det som var fördolt för dem är uppenbarat för vissa moderna teologer. Som alltså egentligen är ganska lika Gud.
Det är ganska följdriktigt att dessa teologer och predikanter alltmer har kommit att fungera som lydiga megafoner för tidsandan och det politiskt korrekta. Men också djupt tragiskt för kyrkans framtid i Sverige.
Det bör sägas klart att detta beskriver ena sidan av den klyfta som går genom svensk kristenhet - alla kyrkor - och som blir allt djupare. Och denna klyfta går inte mellan kyrkorna utan tvärsigenom dem. Vattendelarna är främst synen på Guds ord och Guds ordningar, samt synen på Israel och judendomen. Ofta är det de kyrkliga överbyggnaderna som ingått äktenskap med tidsandan.
Salt som mist sin sälta
Men viktigare, och betydligt allvarligare, än allt detta är hur Kyrkan, som enligt Jesu ord ska vara ett ljus och ett salt, har upphört att vara det. De enda kyrkor som i någon mån kan sägas vara det är den ortodoxa och den katolska kyrkan. Men bland många kristna, kanske särskilt i frikorkoleden, verkar man tro att allt är väl så länge man håller en rågång mot dessa, samtidigt som de egna församlingarna har blivit en autostrada för de krafter som vill riva ner Guds ordningar, som finns till för att upprätthålla och skydda det goda samt skydda de försvarslösa.
Många frikyrkor i Sverige har tagit namnet Filadelfia. Det är den av de sju församlingar i Uppenbarelsebokens sändebrev som beröms av Kristus för sin trofasthet trots att dess kraft är ringa, den näst sista. Den sista av de sju församlingarna, Laodikeia, tror att den är rik, men kallas av Kristus eländig, beklagansvärd och fattig, den är ljum, och om den inte omvänder sig ska Kristus utspy den ur sin mun. Jag har aldrig hört talat om någon församling som har tagit det namnet. De flesta kristna i vårt land hoppas nog att Kristi ord till Filadelfia är riktade till dem. Men jag är allvarligt rädd för att kristenheten i Sverige börjar anta allt större likheter med Laodikeia. Må vi enligt Krist ord höra vad Anden säger till församlingarna.
----------------------------------------------------------------------------------------
Min egen vandring, för den som undrar
Efter allt detta skrivna undrar kanske någon över min egen samfundstillhörighet. Vilken församlingskultur som har format mig. Vilket ”bås” jag hör hemma i. Det korta svaret blir: Inget. Om man inte därmed menar den universella gemenskap som omfattar alla som tror på Bibelns Gud.
Som nämnt fann jag ingen kyrkogemenskap där jag helhjärtat kunde höra hemma. Den som däremot formade mitt tänkande från början och till denna dag var C.S. Lewis. Jag skaffade och läste allt jag kunde komma över av honom, romaner, essäer, akademiska verk. Han betonade just det som har varit sant för alla kristna genom alla århundraden, och med sin knivskarpa hjärna som han helt ställt till Guds förfogande kunde han sätta fingret på så många frågor jag gick och bar på. I den mån jag växte i tron och intellektuellt, så var det genom hans verk. Och andras.
Jag lärde känna många goda kristna vänner här, en del av dem predikanter eller präster. Och deras vänskap gav mig mycket. Jag var också medveten om de olika strömningarna i frikyrkovärlden – på gott och ont. Kände jag då aldrig ett behov av att vara en del av dessa strömningar? Tog jag inte intryck av alla dessa predikanter och författare? Nej, nästan inte alls. De angick mig liksom inte.
Jag var dock från och till medlem i olika församlingar genom åren. En vandring genom det religiösa landskapet i vårt land.
Svenska kyrkan lämnade jag redan på 80-talet, bedrövad över utvecklingen och politiseringen främst av överbyggnaderna där. Det var tragiskt för mig, eftersom jag älskar denna gamla kyrkas liturgi.
Så skedde närmast ett under. Jag hade börjat gå i min lokala kyrka, mest för nattvardens skull. Jag tänkte att så får det bli, jag går i min lokala kyrka utan att gå in som medlem igen. Men så efter en gudstjänst uppmanades vi lekmän att engagera oss i kyrkan lokalt. Det gav anklang, men det skulle i så fall innebära att gå in som medlem igen – trots en överbyggnad jag inte kunde stå lojal med. Efter en tids övervägande tog jag så steget, och gavs förtroende som kyrkvärd i den vackra gamla medeltidskyrkan ett stenkast från vårt hem.
Jag känner alltså att jag på fler än ett sätt har hittat hem, och det förtroende som min fru och jag har getts att verka, bland annat med hållande av helgmålsbön varje lördag och en bokcirkel som samlar en trogen skara, känns som en bekräftelse.
(fortsättning följer)