Diktatur, fredsrörelsen och kyrkan under 80-talet

[Bengt-Ove]

En av de mer kända dissidenterna och samvetsfångarna under Sovjettiden var den judiske Nathan Sharansky, som efter kommunismens fall kunde emigrera till Israel och även bli minister i regeringen. Han har beskrivit hur han satt i fångläger i Sibirien 1982, när USA:s president Ronald Reagan gjorde sitt kända uttalande där han kallade Sovjet ”ett ondskefullt imperium”. Glåporden haglade över honom för detta. I väst. Men givetvis också i statsstyrda medier i Sovjet. Sharansky berättar hur en fångvaktare med skadeglädje räckte över ett exemplar av Pravda till en fånge, där Reagan nedgjordes som krigshetsare. Tidningen skickades från cell till cell, och jublet steg. Äntligen hade en västledare tagit bladet från munnen och vågat säga som det var. Därmed gav han erkännande åt de politiska fångarnas situation i diktaturen Sovjet, och de kände äntligen att de och deras situation var sedda.

Varför nämner jag detta? Jo, det behövs som bakgrund om jag ska beskriva 80-talet. 1980 kom jag in i en frikyrkovärld som jag aldrig ens hade besökt.

Det tog ett tag för mig att orientera mig i denna nya miljö. Där fanns många goda människor, mycken idealitet och kärlek till Gud och människor. Men det var slående för mig hur många företrädare och kulturpersonligheter inom frikyrkan som var politiserade. En amerikansk tänkare uttryckte det så här: ”Vi vet att världen leds av tidsandan. Och kyrkan ska ledas av Guds Ande. Men när kyrkan talar och beter sig som tidsandan, vem är det då som leder den?”

Det var många som var ett villigt religiöst eko för det som var fashionabelt att tycka. Och på 80-talet skulle man vara mot väst, mot allt som var konservativt och framför allt skulle man vara mot USA:s och Englands konservativa ledare Ronald Reagan och Margaret Thatcher. Att halva Europa och hela Sovjet var kommunistdiktaturer som förtryckte sina egna folk och särskilt kristna, uppmärksammades av delar av frikyrkligheten, medan det ignorerades helt av andra, som sparade ettret för Reagan och Thatcher.

Sedan andra världskriget hade USA genom NATO hållit stora trupper i Västeuropa för att garantera dess frihet och förebygga ett ryskt angrepp. Warszawa-pakten hade stort numerärt övertag i trupper som kunde sättas in i ett militärt angrepp mot väst, och NATO:s missilförsvar jämnade ut maktförhållandet. I början av 80-talet inledde Sovjets ledare Andropov en mycket aggressiv politik och började placera ut missiler längs hela gränsen mot väst; missiler som gav kommunistländerna ett stort taktiskt överläge och sänkte tröskeln för krigshandlingar. Samtidigt växte explosionsartat fredsrörelser upp över hela Västeuropa. Men det var inte mot Sovjets aggression dessa fredsrörelser protesterade, utan mot att NATO svarade med ett eget, avancerat missilförsvar. Man kallade västledarna för krigshetsare samtidigt som man hade stor förståelse för Sovjets upptrappning. Om bara väst visade god vilja och nedrustade, skulle Sovjet följa efter, var budskapet.

En svensk sådan "kristen fredsaktivist” bröt sig in på en militärbas i England i protest mot västs ”krigshets”, fick förstås bara ett symboliskt straff men hyllades i vissa kristna kretsar i Sverige som en hjälte och en martyr för freden, bland annat av en svensk samfundsledare. Det gjordes fler liknande aktioner för fred. Samtliga var riktade mot västs militär. Ingen enda riktades mot Sovjet. Det talar volymer.
Självklart var en del av fredsaktivisterna övertygade kommunister eller på annat sätt ”köpta” av Sovjet. Men huvuddelen var helt enkelt godtrogna redskap för Sovjet fast de inte visste om det. Lenin hade ett uttryck för sådana: ”nyttiga idioter”. Då NATO och Reagan inte föll till föga för demonstrationerna utan satte hårt mot hårt, gick fördömandena upp i falsett.

Det var i det läget Ronald Reagan tog bladet från munnen och kallade Sovjetdiktaturen för vad den var: en diktatur som förtryckte miljoner människor och hotade miljoner andras frihet. Och det var detta som Nathan Sharansky och hans medfångar fick läsa och blev styrkta av.
Och här hemma? Jag närvarade vid en ekumenisk ungdomssamling med en kristen vissångare. Så värst mycket om tron fick vi inte höra, men desto mer om vilken krigshetsare Ronald Reagan var. En annan kristen vissångare förklarade vid en konsert jag bevistade, att han hade röstat på alla partier utom moderaterna under sitt liv. Vilka han inte hade röstat på var en sak. Men han hade alltså gett sin röst till en ideologi som samtidigt förtryckte och fängslade hans trossyskon i Sovjet och andra öststater, och såg inget konstigt i det.

Sovjet använde sina sympatisörer i väst till att få väst att nedrusta, och att få regeringarna i Skandinavien att utropa Skandinavien till en kärnvapenfri zon, vilket självklart skulle försätta kärnvapenbalansen ur spel samt den avskräckande effekt NATO:s kärnvapen hade. Och där gick en del kristna villigt Sovjets ärenden. 1984 eller 1985 anordnades en ”kristen rockkonsert för fred”, där Skandinavien som kärnvapenfri zon var själva temat. Man hade även spelat in en filmsnutt med Olof Palme där han varmt talade för detta, men det tekniska fungerade inte, till stor besvikelse för arrangörerna. Och en kristen politiker höll tal där han förklarade sig djupt besviken på Ronald Reagan, men desto mer imponerad av Sovjets Gorbatjov. Detta var alltså efter Andropovs död.

Gorbatjov var visserligen kommunist, men en pragmatisk sådan. Han insåg att den sovjetiska planekonomin skapade brist, och att man helt enkelt inte hade råd att upprusta längre mot ett väst som inte lät ”fredsaktivisterna” bestämma utan svarade med samma mynt. Ronald Reagan höll ett bejublat tal i Västberlin nära muren som Östtyskland hade byggt i början av 60-talet för att stoppa den flod av människor som försökte ta sig över till väst från ”det socialistiska paradiset”. Reagans ord ”Mr Gorbatjov, riv den här muren”, blev legendariska, och naturligtvis var undermeningen ”nedmontera den här diktaturen och släpp in friheten”.

Till slut förstod också den pragmatiske Gorbatjov vad klockan var slagen, drog undan stödet till den östtyska kommunistdiktaturen, och muren föll. Därmed började kommunismens sammanbrott i Sovjet och Östeuropa, och inom ett par år var den ett minne blott.

Då borde väl ändå alla ”fredsaktivister”, kristna eller inte, kunna glädjas åt slutet för gulagerna i Sibirien, östtyska Stasi, och att de länder i Östeuropa som varit under rysk stövel sedan efter andra världskriget nu äntligen kunde välja sin egen framtid med fria val. Och man borde kunna erkänna att Reagans och Thatchers linje var den rätta. Men reaktionerna var njugga på många håll.

Ett mått på det betydande hyckleri som genomsyrade delar av kristenheten var en krönika jag läste av en företrädare för Broderskapsrörelsen, som blankt förnekade att NATO:s hårda linje mot Sovjet bidrog till murens och kommunismens fall, utan det hade berott på att ”människor i öst och väst var nyfikna på varandra”. En verklighetsfrånvändhet och ett kryperi av stora mått.

En högljudd minoritet verkade alltså föredra att väst höll goda relationer med diktaturens fångvaktare än med dess fångar. Nathan Sharanskys vittnesbörd visar hur kommunismens samvetsfångar såg på saken, och hur de såg sig svikna av västvärldens ledare, fram till Ronald Reagans klara uttalande.

Vi såg alltså en kristenhet på 80-talet, där visst inte alla följde tidsandan, men en högljudd klick definitivt gjorde det och dessutom tog sig för att tala för den tysta majoriteten. Denna politisering slutade förvisso inte med kommunismens fall, utan bytte bara fokus till andra ämnen, och den är inte mindre idag. Tyvärr.