Otidsenliga Betraktelser 1 - Vad är då en kyrka, att du bryr dig om henne? av: Fredrik Nestorsson Pettersson

[Bengt-Ove]

Det har tagit hus i om inte helvete så i alla fall i dess port sedan chefredaktör Gudmundson skrev en ledare i tidskriften Bulletin om sina upplevelser i och kring Klara kyrka i centrala Stockholm. Ledarsidor och debattartiklar upprörs över hur grovt Gudmundson missförstått vad det är att vara kyrka, och jag vill ge dem rätt. Här är anledningarna varför jag håller med dem, och vad som verkligen får mig att sätta i halsen när jag läser ledaren. Gudmundson lägger in som caveat att han själv inte är troende och inte tillhör kyrkan. Jag har inget som helst problem med att ateister och/eller personer som inte är medlemmar i kyrkan har synpunkter på kyrkan och dess verksamhet – så länge de framför sakliga argument och vet vad de talar om.

Om jag börjar med sakligheten. En urgammal teknik för att undergräva sin motståndares trovärdighet är att bortse från argument helt och hållet och i stället fokusera på motståndarens person – dennes moral, personlighet, intellektuella förmågor, sociala ställning och så vidare. Gudmundsons egentliga motståndare är inte de som omfattar en annan åsikt än honom, det är de människor han möter vid kyrkobesöket. Genom att benämna de människor han ser vid sitt besök i Klara kyrka ”trasproletariat” vädjar han till vår antipati och försöker att göra dem till våra motståndare också. ”De som inte är som du och jag”, verkar han vilja säga. ”Och du och jag håller väl ihop mot ’dem’”. ”Vi” i det här fallet är ”stockholmare”, med vilket troligen menas ”vi som gör rätt för oss och har rätt att förvänta oss ett och annat”. En annan möjlig tolkning är att ”stockholmare” är en kvalitet man föds med om man föds i Stockholm och inte kan tillägna sig, men det skulle ju utesluta dem som flyttar till Stockholm och i Gudmundsons ögon ”gör rätt för sig” så det verkar inte vara tillämpligt. ”Det tillresta trasproletariatet” blir då, med automatik, ”de som inte gör rätt för sig och som därför saknar rättigheter”. En klassisk politisk ståndpunkt, men full av värdeomdömen och därför inte gångbar som utgångspunkt för en saklig diskussion. Dessutom råkar den strida mot FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna, men det tar jag en annan gång.

Gudmundson skriver att det i Sverige finns världens kanske mest utbyggda välfärdsapparat som ser till människans grundläggande behov, men att alla kanske inte kan få dem uppfyllda i Stockholms innerstad. Det här är inte bara en sanning med modifikation, det är dessutom ett värdeomdöme och snudd på förtal. Ja, välfärden är utbyggd i Sverige – men den håller på att monteras ned. Fler och fler hamnar mellan stolarna: biståndshandläggaren säger att vi kan hjälpa till med X, men då måste Y först fungera. LSS-handläggaren säger att visst kan vi bistå med Y, under förutsättning att Z är OK. Hälsocentralen eller specialistvården säger att Z är vår uppgift, och det gör vi så fort X är på plats. Och så slussas människor vidare i ett system där sprickorna blir större och större. Att kalla välfärden för ”välfärdsapparat” är ett värdeomdöme om något – då handlar det inte om en omsorg som finns till för att hjälpa människor utifrån grundläggande mänskliga behov utan om en ”apparat”, något konstruerat som vi kan ha eller mista. Att Gudmundson sen utgår från att det är centrala Stockholm i sig som gör Klara kyrka så attraktiv för så många är ärekränkning, förtal, ren idioti – det är att det är lokalen är lätt att ta sig till som spelar roll. Fråga vilken socialarbetare eller diakon eller frivilligarbetare i Klara kyrka eller Stockholms Stadsmission som helst – om du lägger ett härbärge på en plats som det är svårt att ta sig till kommer färre att komma dit. Det beror inte på att det finns färre hemlösa, det beror på att en del av dem som brukar bo på härbärgen inte kan ta sig dit. Den enda fördelen brukar vara att medelklassen, ”stockholmare” med Gudmundsons terminologi, slipper se de utslagna. Orsaken till att många som hittar till Klara kyrka rör sig i stadskärnan är just att det är i stadskärnan – många människor rör sig där vilket gör det lättare att till exempel samla pantburkar. Och detta är inte unikt för Stockholms innerstad, utan är lika sant var i landet du än befinner dig. Där det finns folk, dit dras folk.

Sen kommer jag till det här att veta vad man talar om. Det berättas om Sankt Laurentius (Lasse för hans vänner, och han hade många) som var diakon i Rom på 200-talet att han blev anförtrodd kyrkans kassa. Detta kom till ståthållarens kännedom, och denne lät kalla till sig Laurentius. Att Laurentius skulle dö var det ingen tvekan om (det var dödsstraff på att vara kristen vid den här tiden), men frågan var hur. Om Laurentius möjligtvis kunde tänka sig att överlämna till ståthållaren vad som blivit honom anförtrott, så kanske det inte behövde bli så farligt. Relativt sett. Laurentius bad om tre dagar för att efterkomma ståthållarens begäran och gav sig iväg. Först samlade han ihop de kontanta medlen. Sedan delade han ut dem till de fattiga i staden. Till sist begav han sig till ståthållaren med några av dem han träffat på under sin vandring. För den häpne ståthållaren förklarade han att denne framför sig såg det som var kyrkans största skatt och rikedom: de fattiga, lytta, blinda och lidande.

Jag är ödmjukt stolt över att få stå i samma ämbete som Sankt Laurentius. Hans sätt att förstå vad det är att vara kyrka slår an strängar i mig, och formar hur jag tänker kring kyrkans uppgift. För Gudmundson verkar ”kyrka” betyda kort och gott en lokal, men kyrkan har levt både med och utan lokaler under sin historia. Gudmundson avrundar sin ledare med att ”Klara kyrka borde vara ett heligt rum för stockholmare, inte tillhåll för ett tillrest trasproletariat. I ett samhälle skall vi hjälpa varandra upp på benen, inte uppmuntra till ett liv på knä.” Det visar mig att han inte har förstått de grundläggande premisserna för det han talar om. Att ”stockholmare” i Gudmundsons tankevärld är ”de människor jag föredrar att identifiera mig med” är en väldigt snäv definition. Vad är det som gör ett rum heligt? Det handlar inte om, hör och häpna, frånvaro utan närvaro. Att inte ha människor man inte tycker om att se i en kyrkobyggnad gör den inte helig. En nödvändig förutsättning för att ett rum skall vara heligt är att Gud finns där. Nödvändig, men inte tillräcklig: det krävs också att det finns människor där som söker Gud. Först då blir rummet heligt, oavsett om det är en majestätisk katedral, ett kök i en bondgård, en parkbänk längs strandpromenaden – eller en kyrkolokal i Stockholms innerstad.

Vem som helst kan hamna ”på knä”, som Gudmundson uttrycker sig. Det är ytterligare en detalj som visar på att han inte har de grundläggande premisserna helt klara för sig när han uttrycker sig så tondövt i en kontext som handlar om den kristna kyrkan. I mina sammanhang sägs det ofta att ”för att förbli stående måste du falla på knä”. Nåväl, vem som helst kan hamna i den situationen att Klara kyrka eller någon av dess motsvarigheter är den enda ljuspunkten i tillvaron, vare sig vi söker oss dit för att vi inte har någon annan stans att söka oss eller för att vi kan göra en insats. Vi lyssnar på varandra, ser varandra som medmänniskor på samma jord och hjälper varandra att resa oss upp. Det handlar mycket om förhållningssätt – till Gud, givetvis, men framför allt om hur du förhåller dig till din medmänniska. Hur kan man säga sig älska Gud som man inte har sett om man inte älskar sin medmänniska som man har sett?

Det handlar till syvende og sidst om vi ser varandra som med- eller motmänniskor, hot eller potentialer. Dante skriver att det ovanför Helvetets portar står ”I som här inträden, låten hoppet fara”. I Klara kyrka finner människor hopp. Där Gudmundson ser Helvetets port eller i alla fall dess förgårdar ser jag Himmelens dörr på glänt.

Fredrik Nestorsson Pettersson