80 år sedan Pearl Harbor - en ödesdag

[Bengt-Ove]

I början av december inföll 80-årsdagen av Japans anfall mot Pearl Harbor. Konsekvenserna av denna handling går knappt att överskatta. Bakgrunden var att Japan under hela 30-talet hade bedrivit en brutal expansionspolitik i hela Sydostasien, som påminde väldigt mycket om Tysklands i Europa mot slutet av samma årtionde.

Samtidigt var stämningarna i USA starka mot att återigen dras in i ett europeiskt krig, då man hade mist drygt 50 000 unga män under första världskriget, i en konflikt som ännu 100 år senare framstår som den mest meningslösa slakten genom tiderna. Trots Japans aggressioner i Asien och Nazitysklands upprustning, judefientliga politik och aggression i Europa, var den allmänna opinionen i USA så sent som i slutet av 30-talet mycket starkt emot att ännu en gång engagera sig i krig på andra kontinenter, ja, faktiskt röstade man i kongressen om huruvida USA skulle ha en regelrätt armé över huvud taget.

I Europa var England det enda land som stod emot Hitlers aggression, och det berodde i princip på en enda man: Winston Churchill. Han hade i princip hela 30-talet varnat i Underhuset för Hitlers upprustning och avsikter, men ingen i regering eller kungahus ville höra det. Churchill var under dessa år ytterst illa sedd av dessa, och kallades bråkmakare eller krigshetsare när han förespråkade åtgärder för att stå rustade och inte bli tagna på sängen.

Den engelska strutspolitiken och nästan brottsliga godtrogenheten fick sin kulmen med premiärminister Chamberlains möte med Hitler 1938 där han kom hem och glatt viftade med en papperslapp där Hitler lovade att han inte hade några ytterligare territoriella anspråk, och där Chamberlain talade om ”Fred i vår tid”, mindre än ett år innan andra världskriget var ett faktum.

En del kan kalla det en slump att just den illa sedda Churchill blev den som ombads bilda regering sedan Chamberlain avgått i vanära. Andra kallar det Försynen. Klart är att Winston redan som sjuåring förklarade för en kamrat att han en dag skulle rädda England – inga dåliga anspråk, men icke desto mindre besannade.

Ja, faktum är att han kan sägas ha räddat hela Europa. Han tillträdde som premiärminister under Englands mörkaste stund, då den engelska expeditionskåren på nära 400 000 man i Frankrike pressades mot Atlanten genom tyskarnas blixtframryckning och de belgiska och franska arméernas lama motstånd och snara kapitulation. Tyskt pansar hade britterna fast vid Dunkerque i en kniptångsmanöver, och om nära 400 000 man tagits som krigsfångar av tyskarna hade det varit den största militära förödmjukelsen för England någonsin i historisk tid, och det hade definitivt knäckt motståndsviljan hos gemene man i England. Istället genomfördes en legendarisk räddningsaktion där engelska båtar av alla storlekar, många endast fritidsbåtar, tog sig över Engelska kanalen och tog hem hela expeditionsstyrkan, redo att kunna försvara landet igen.

Tydligen fick de tyska generalerna order av Hitler om att göra halt strax före staden. Hitler ville göra en chevaleresk gest och låta engelsmännen behålla äran, för att detta skulle underlätta förhandlingar om en separatfred med England. Han hade redan bestämt sig för att invadera Sovjet, och med ett fredsavtal med England skulle han ha ryggen fri och inte tvingas till ett tvåfrontskrig.

Det fanns också starka krafter i England som gärna såg ett fredsavtal med Hitler, både inom adeln och kungahuset, och den som förvägrade Hitler detta avtal var Churchill, trots att han pressades hårt av bland andra sin utrikesminister. När det stod klart för Hitler att britterna/Churchill var styvnackade, släppte han loss Blitzen, massbombningarna av framför allt London, för att tvinga ner England på knä. Men den engelska försvarsviljan var obegripligt stark hos gemene man, som i brist på skyddsrum gjorde sig provisoriska hem i tunnelbanan. Men ge upp tänkte man inte, och denna försvarsvilja förkroppsligades av Churchills beslutsamhet.

USA i sin sida var fortfarande officiellt neutralt, trots att president Roosevelt insåg allvaret och att man måste bistå sina allierade mot Hitler, vilka i Europa endast utgjordes av England, och i Asien, Sovjetunionen, med materiel och förnödenheter. Han tvingades kringgå kongressens förbud mot att sälja krigsmaterial till krigförande parter, genom ”Lend-Lease”, Låne- och uthyrningslagen, där man ”lånade och hyrde ut” krigsmateriel.
Samtidigt var situationen för England ganska förtvivlad, då tyska ubåtar sänkte mängder av skepp med destination England. En äldre engelsk dam, mor till min engelske granne, förklarade att folk i England var rörande överens om vikten att få med USA i kriget, annars var snart allt förlorat.

Japan och USA

Så kom då överraskningsanfallet mot den amerikanska flottbasen på Hawaii, Pearl Harbor. Det är gåtfullt vad Japan egentligen hoppades uppnå med detta. Knappast att invadera USA. Möjligen att slå ut USA:s fåtaliga Stilla havs-flotta för att sedan kunna tvinga USA till handelseftergifter ifråga om olja (vilket det erövrande Japan led brist på). Klart är att det japanska psyket totalt hade missbedömt amerikanerna. USA gick på en natt från att vara ett isolationistiskt land till ett land som reste sig som en man i vrede och stridslystnad, fullständigt eniga bakom Roosevelts begäran till kongressen att förklara krig mot Japan. Om Japan velat skaffa sig en mäktig och oförsonlig fiende, hade man inte kunnat göra det effektivare.
Som ett brev på posten förklarade då Tyskland krig mot USA, eftersom Japan och Tyskland var allierade.

Och detta var som svar på bön för det hårt ansatta England. Hela den enorma industrikapaciteten i USA ställdes blixtsnabbt om till att producera krigsmaterial, och formligen spottade fram stridsflygplan, tanks och örlogsfartyg, samtidigt som en armé på över 16 miljoner man snabbt ställdes på fötter.

Kriget bekostades av det amerikanska folket genom krigsobligationer, där alla uppmanades att lägga minst tio procent av sin lön på ”War Bonds”. Kostnaden var svindlande. Omräknat till dagens penningvärde kostade kriget USA över fyra triljoner dollar, och under krigets sista år, 1945, uppgick försvarskostnaderna till cirka 40 procent av BNP.

Och enbart tack vare faktum att England ensamma hade stått emot nazi-Tyskland fanns denna gröna ö tillgänglig som landnings- och uppladdningsplats för den armé av allierade, främst amerikaner och kanadensare, som nu samlades för den slutliga befrielsen av Europa.
Därför är den 7 december 1941 ett så avgörande datum, inte bara för USA och England och alla krigförande parter, utan för hela världen, inte minst vi i Nordeuropa vars frihet köptes med blodet av bland andra över 300 000 amerikanska unga män.