Churchill, Rudolf Hess och Förintelsen

[Bengt-Ove]

(Nedanstående text skrev för fem år sedan för Vänskapsförbundet Sverige-Israels hemsida.)

Churchill, Rudolf Hess och Förintelsen
Winston Churchill spelade en mycket viktig roll som motkraft åren då Förintelsen av Europas judar planerades och utfördes. Churchill förkroppsligade under krigsåren Englands motstånd mot nazismens strävan efter världsherravälde. Den bild vi har är den där England ensamt stod emot axelmakterna i Europa och med bulldogsliknande ståndaktighet bjöd motstånd. Och den bilden är sann – men möjligen med vissa reservationer, om man ska tro senare brittiska historiker.

Rufolf Hess

Vi känner alla till hur Hitlers andreman Rudolf Hess hoppade i fallskärm över Skottland i maj 1941, bara för att tillfångatas och efter Nürnbergrättegången dömas till livstids fängelse för nazismens brott – ett straff som han satt av tills han befanns hängd genom förmodat självmord i Spandaufängelset i Berlin 1987. Hess hävdade att han kom som tyskt sändebud för att mäkla fred mellan England och Tyskland. Den officiella bilden, som styrktes av Hitlers avståndstagande några dagar efter tillfångatagandet, var att Hess helt enkelt var sinnesförvirrad.
Men på senare år har denna bild ifrågasatts av några brittiska historiker, Lynn Picknett, Clive Prince och Stephen Prior, i boken Double Standards - The Rudolf Hess Cover-Up. De lägger fram ganska bestickande indicier för att Hess faktiskt kan ha varit väntad i hertigen av Hamiltons slott, men i stället arresterades av det lokala hemvärnet.

Bakgrunden som historikerna målar upp är i korthet följande: På våren 1941 gick kriget dåligt för britterna, och Winston Churchill satt löst på sin premiärministerpost. Churchill hade från första början avvisat varje tanke på separatfred med Hitlertyskland, en hållning som applåderades när krigslyckan vänt men som just då var impopulär i höga kretsar, och Churchill kallades av vissa för ”krigshetsare”. Till de höga kretsar som ogillade hans kompromisslösa hållning hörde adeln, storfinansen och kungahuset. Det var känt att kungen, Edward VI, personligen ogillade Churchill medan storfinansen – varav många hörde till adeln – på grund av affärsförbindelser hade allt att förlora på ett krig med Tyskland.

Hitler själv hyste enligt historikerna egentligen en stor beundran för brittiska imperiet som han såg som en viktig stabiliserande faktor, och var beredd att lämna britterna i fred i utbyte mot att han fick ”fria händer” i Europa. På våren 1941 var han dessutom i full färd med planeringen av invasionen av Sovjet som gick av stapeln vid midsommar 1941, och han var självfallet intresserad av en separatfred med britterna, som skulle ge honom ryggen fri åt väster och ge honom möjlighet att samla alla krigsresurser för att krossa Stalinsovjet.

Finns det objektiva bevis för att Hitler ville ha fred med Storbritannien? Möjligen. När den brittiska expeditionskåren på 300 000 man flydde hals över huvud mot Dunkerque efter tyskarnas blixtanfall mot Frankrike och Belgien, hade tyskarna dem fast i en kniptångsmanöver som höll på att skära av deras reträttväg över Engelska kanalen. I stället för att denna manöver fullbordades fick de tyska befälhavarna order att göra halt med sina pansartrupper ett par mil från Dunkerque. Därigenom möjliggjordes reträtten över kanalen där britterna tog sig hem till England utan att fullständigt ha förödmjukats genom en masskapitulation. Enligt historikerna var detta ett medvetet drag från Hitlers sida för att låta britterna rädda ansiktet med hans goda minne – vilket skulle underlätta följande fredsframstötar genom att låta britterna kunna förhandla fred med tyskarna som obesegrade, utan att förlora ansiktet.

Historikerna pekar på att inga iakttagelser hos Hess före flygningen till Skottland tydde på att han skulle ha varit sinnesförvirrad. Vidare ligger det en logik i att Hitler sände sin högra hand för ett så känsligt uppdrag som att träffa personer i den högsta brittiska adeln, i syfte att bereda marken för en separatfred mellan Tyskland och England i det fall Churchill föll från makten. Vem skulle han då träffa? Efter sin landning frågade Hess efter hertigen av Hamilton, som han påstod sig vara väntad av. Han hävdade till och med att han kom under kungligt beskydd, som officiellt tyskt sändebud. Hess förefaller helt enkelt ha tagit miste och hoppat vid fel slott, då hertigen av Hamiltons slott låg ett par mil längre bort. Under månaderna efter fängslandet, där han hölls isolerad, protesterade han enträget mot behandlingen eftersom han kom som diplomatiskt sändebud, och krävde att få träffa hertigen av Hamilton.

Vad hade då hänt på den brittiska sidan efter Hess gripande? Churchill underrättades givetvis genast om det sensationella gripandet av Nazitysklands andreman, och här kommer vi till ännu ett odödligt citat av Churchill. Han var en stor filmfantast som ofta avnjöt privata filmvisningar i sitt residens, och när rapporten om Hess kom var han mitt inne i en film med bröderna Marx. Han sägs ha yttrat: ”Hess eller inte, jag tänker se färdigt filmen!” Churchill var givetvis väl medveten om hur löst han satt just då på sin position som premiärminister och vilka krafter som helst ville se honom avsatt. Säkert insåg han genast den fulla betydelsen av Hess flygning, och vilken lycklig slump som hade serverat honom Hitlers andreman så att han inte kunde ta de kontakter han var utsänd för.

Churchill befallde genast att Hess skulle behandlas väl men hållas isolerad. Givetvis läckte nyheten om Hess gripande snart ut, och de som eventuellt väntat honom förstod att de gjorde bäst i att hålla god min i elakt spel och låtsas som ingenting. Hitler å sin sida måste efter något dygn utan att Hess återvänt eller någon rapport från honom inkommit, ha insett att uppdraget hade gått i stöpet. Det vore en enorm prestigeförlust för honom att avslöjas ha fört hemliga förhandlingar med britterna om fred, vilket också skulle ha fått honom att framstå som svag. Därför fanns för honom bara möjligheten att påstå att Hess gjort flygningen helt på eget bevåg och under sinnesförvirring.

Det är en aning gåtfullt varför Churchill höll en så låg profil ifråga om Hess gripande och spelade med i antagandet att Hess var sinnesförvirrad, med tanke på vilka prestigepoäng han kunde ha vunnit genom att göra stor affär av gripandet av Hitlers högra hand. Men samtidigt var det säkrast för hans egen ställning att spela med. Han visste mycket väl vilka höga kretsar i England som ville se honom avsatt. De visste att han visste, och att spelet nu var förlorat, i varje fall ifråga om tänkbara hemliga förhandlingar med Tyskland. Vi känner alla till den bild av Churchill som symboliserade den brittiska obrutna försvarsviljan och beslutsamheten att aldrig böja sig för Hitler. Det var oerhört viktigt för krigsmoralen att den bilden förblev intakt. Om Churchill hade avslöjat att vissa höga kretsar intrigerade för att störta honom och förhandla med Tyskland, hade detta fått katastrofala effekter för den brittiska försvarsviljan och krigsmoralen. Det hade också försatt de intrigerande i en högst besvärlig situation där de till och med kunde ha åtalats för landsförräderi. Därför hade alla allt att vinna på att hålla tyst och hålla fast vid den officiella versionen om Hess sinnesförvirring.

Därför märktes hellre aldrig någon spricka i den brittiska försvarsviljan. Vid den tiden var fortfarande Storbritannien ensamt i att utmana Hitler i Europa. Ett drygt halvår senare anföll japanerna USA, och England fick en ovärderlig allierad. England blev nu uppsamlingsplatsen och uppladdningsplatsen för befrielsen av Europa från nazisternas välde. Anta att England hade slutit separatfred med Tyskland 1941. Då hade USA saknat fästpunkt i Europa. Det hade helt enkelt inte funnits någonstans att landstiga. Inte ens i Nordafrika, eftersom brittiska trupper då inte hade funnits där för att driva tillbaka Rommels pansarkår.

Hitler å sin sida hade ju sedan en tid tillbaka beslutat sig för anfallet mot Sovjet, som ägde rum vid midsommar 1941. Han hade mycket att vinna på en separatfred med England. Det hade gett honom ryggen fri så att han inte behövt utkämpa ett krig på två fronter, utan kunnat helt koncentrera sig på kuvandet av Sovjet vilket kunde ha inneburit en annan utgång på Östfronten.

Avslutning

En separatfred mellan Tyskland och England hade förutom allt annat också inneburit att Hitler kunnat lösa ”judefrågan” i godan ro. Ingen hade funnits som kunnat förhindra det totala förintandet av Europas, och förmodligen även Rysslands, judar. Ingen kvarleva hade funnits som kunnat återvända och befolka den judiska staten i vardande, Israel. Man kan därför med fog fråga sig om det då hade funnits en judisk stat i dag.

Jag vill poängtera att allt som skrivits är spekulationer, och att vi aldrig lär få klart reda på hur det verkligen förhöll sig eftersom den fortsatta krigsutvecklingen gav Churchill rätt och det snart sopades under mattan att han varit omstridd vid krigets början och suttit löst på sin premiärministerpost. Även engelske kungen ogillade Churchill starkt, men av detta märktes inget utåt utan full enighet var den officiella bilden och den bild omvärlden såg.

Det finns dock alltför många frågetecken omkring den officiella versionen om Rudolf Hess famösa fredsflygning för att man ska kunna avfärda den alternativa version som framlagts av engelska historiker. (När jag testade dessa teorier på två engelsmän, en yrkesofficer och en hög diplomat, höll de med om att det var något som inte var "kosher" med Hess-dramat.)

Om det stämmer att Hess flög med Hitlers samförstånd och var väntad i höga kretsar i Skottland, kunde historien ha sett helt annorlunda ut om inte Hess förväxlat hertigen av Hamiltons slott med ett annat och helt enkelt hoppat ett par mil för tidigt.
Churchills oerhörda betydelse för krigets utgång känner vi, och vi förstår också hur betydelsefull hans benhårda vägran att förhandla med Hitler var. Vi förstår också att med en helt annan premiärminister hade kanske Förintelsen fullbordats. Tanken svindlar.

Bengt-Ove Andersson

(Sedan detta skrevs har filmen ”Darkest Hour” kommit, som tydligt visar precis hur hårt vissa kretsar försökte pressa Churchill att gå med på fredsförhandlingar med Hitler. Utrikesministern lord Halifax var en av dem.)