Var Lewis och Tolkien ockultister?

[Bengt-Ove]

C. S. Lewis har ibland kallats skeptikernas apostel, och efter sin omvändelse ställde han sina stora intellektuella gåvor helt till Guds förfogande, ofta till förfång för sin akademiska karriär, eftersom många av hans kollegor i Oxford starkt ogillade att han var så tydlig med sin kristna tro i sina andliga och skönlitterära böcker, och de ansåg det ovärdigt en universitetslektor att hålla radioföredrag om kristen tro eller till och med skriva barnböcker! J.R.R. Tolkien, Lewis nära vän, var långtifrån så produktiv som Lewis, men hans storverk Sagan om ringen har å andra sidan kallats 1900-talets skönlitterära storverk. Även han var varmt troende, och även om Gud inte finns med på ett tydligt sätt i hans böcker om Midgård, finns flera Kristussymboler i Sagan om ringen, och Frodo är den allra tydligaste, som den lilla människan som tar upp hela världens börda och offrar sig själv för världen. Dessa två författare återinförde det fantastiska i engelsk skönlitteratur, något som länge hade saknats, och deras författarskap har berikat miljoner, inte minst kristna läsare, såväl andligt som själsligt.

Dock har det alltid funnits en fåra inom kristenheten av människor som inte tycker om att man svindlar med tanken och använder allegorier om ont och gott. Människor som vill förbjuda det de inte själva förstår och kan ta till sig. Jag har själv erfarenhet av detta i sammanhang som rör Lewis och Tolkien, och det kan vara värt att behandla på några rader.

En gång hade jag besök av en frikyrklig broder, som när han fick se Sagan om ringen i min bokhylla förklarade att jag borde bränna upp de böckerna. På min förvånade fråga varför, förklarade han tvärsäkert att Tolkien hade varit medlem i ockulta sällskap och att hans böcker inte var ”rena”. Han kunde inte ge några belägg för vilka ockulta sällskap, men han hade hört det och det räckte.

Något senare blev en kvinnlig medlem i den frikyrka jag då tillhörde upprörd över att jag läste och älskade Narnia-böckerna. Där fanns ju troll och häxor, alltså var dessa böcker ytterligt suspekta. Lewis själv fick samma kritik från vissa håll när Häxan och lejonet kom ut, där kritikerna menade att sådana böcker kunde vara skrämmande för barn och därför inte borde skrivas. Lewis själv kommenterade denna kritik i sin essä ”On Three Ways of Writing for Children”, där han bland annat säger att det verkligen vore eskapism att undanhålla för barn vetskapen om att de är födda in i en fallen värld: ”Det finns något löjeväckande i att uppfostra en generation så, som har vuxit upp med atombomben och Gestapo. Eftersom det är troligt att de kommer att möta grymma fiender, låt dem åtminstone ha fått höra talas om djärva riddare och heroiskt mod. […] Låt det finnas ondskefulla kungar och avrättningar, strider och fängelsehålor, jättar och drakar, och låt de onda dö i god ordning i slutet av boken.”

När Häxan och lejonet kom som film för cirka 15 år sedan ville tidningen Världen Idag ha en bilaga om bakgrunden, och jag erbjöd mig att skriva en sådan. Något år senare kom den avslutande filmen i Tolkien-trilogin, Sagan om konungens återkomst, och jag erbjöd mig även då att skriva en kulturartikel om de andliga allegorierna i Tolkiens historier.

Jag blev förvånad och beklämd då tidningen och min artikel angreps i en insändare med flera undertecknare, där både Lewis och Tolkien anklagades för att sprida ockultism, och där man varnade kristna för att läsa böcker av dem. Både chefredaktören och jag svarade, men jag ville inte ha en förlängd ordstrid vilket hade blivit följden om jag bemött dumheterna punkt för punkt, utan jag konstaterade bara med sorg att det är tråkigt när god litteratur inte uppskattas av alla.

Några år senare kontaktades jag av samma kulturredaktör som varit min kontakt då. Han hade en vän som bestämt påstod att C.S. Lewis hade hållit på med ockultism, och nu var han orolig och ville ha besked. Jag var sedan några år tillbaka god vän via mejl med Douglas Gresham, C.S. Lewis styvson, som torde känna C.S. Lewis bättre än någon annan nu levande. Jag bad honom vederlägga idiotierna för redaktörens räkning, vilket han gjorde vänligt men kraftfullt.

Har Lewis någonstans kommenterat den här företeelsen? Ja, i flera av sina brev, och inte minst i satirisk form i sin kortnovell ”Screwtape Proposes a Toast”. Där är det alltså överfrestaren Tumskruv i Från helvetets brevskola som håller ett tal vid middagen för nyutexaminerade frestare. Tanken är att deras middag består av själar som man lyckats locka till förtappelse, och Tumskruv kommenterar att trots den dåliga kvaliteten på själarna nuförtiden, så behöver man inte vara rädd för att lida brist på föda, eftersom man numera knappt behöver fresta människor individuellt, utan det gäller att vinna någon ledargestalt eller idol, så följer de viljelöst denna gestalt som en fårskock. Men i slutet av talet, när han ska utbringa en skål, finner han till sin glädje att vinet är en fin årgång av farisé, människor som var styrda av självuppfunna bud och regler, vars egentliga drivkraft är hat och vars självrättfärdighet och livsåskådning stod i direkt kontrast till allt som Gud är och befaller.

Var Lewis i hårdaste laget där? Möjligen, men det var satir skriven med glimten i ögat. Och samtidigt tror jag att Lewis ville varna för att människor som fastnar i detta löper en verklig risk att gå förlorade. I sin mästerliga Den stora skilsmässan ger Lewis exempel på en rad ”vardagssynder” och saker som inte ens betraktas som synder, men som kan leda till förtappelse om man inte låter sig renas från dem av Gud.
Så vad bör man göra? Be för dessa glädjelösa men aldrig böja sig för dem, blir åtminstone mitt svar.

Bengt-Ove Andersson