Drömtåget – ockult initiering för åttondeklassare 1991

[Bengt-Ove]

Nu i november har det gått 30 år sedan Drömtåget rullade runt i vårt land. Det var ett projekt som kulturminister Göransson personligen stödde. Det bestod av 2-3 tågvagnar som hade inretts som olika stationer på en andlig resa, och vagnarna stannade kvar några dagar i många städer från norr till söder. Det kom också till Köping, där jag bor. Åttondeklassarna i varje stad skulle gå igenom detta tåg på lektionstid. Obligatorisk närvaro.

Vi var några kristna som hade hört oroande rykten om innehållet i detta projekt, och vi samlade representanter från de olika kyrkorna och bjöd in en person från en närbelägen stad som själv hade gått igenom tåget. Han berättade att varje deltagare fick ta på sig en ”munkkåpa” och ges ett nytt namn, alltså en ny identitet. Sedan ledsagades en grupp i taget genom tåget av skådespelare som gestaltade olika sagofigurer. Problemet var att det var en ganska stark inriktning på magi, ockultism och New Age. I en vagn hade man målet en stjärnhimmel med en massa olika namn på Gud.
Vi lyckades väcka Kristna samarbetsrådet i Köping, och ett stormöte anordnades med Allan Rubin som talare. Värd för mötet var den pastor som just då var ordförande i Kristna samarbetsrådet. Rubin, som var insatt, berättade för en stor åhörarskara om den smyginitiering i ockultism som det var fråga om.

Själv satt jag vid den tiden i stadens kulturnämnd, som också skulle stå som medarrangör till projektet. Jag hade en bra relation till samtliga i nämnden, men kände att jag inte fick vara tyst. Jag argumenterade och reserverade mig mot ett deltagande i projektet, av ovan nämna skäl, kanske utan att det gjorde särskilt stort intryck på nämnden, som såg det som ett spännande projekt. Som ledamot i nämnden skrev jag insändare i lokaltidningen där jag varnade föräldrar för att låta sina barn delta i Drömtåget. Det gladde mig senare att höra att flera föräldrar hade hörsammat varningen och hållit sina barn hemma den dagen.

Det var en sak. Men lokalpressen framställde det hela som om religiösa fundamentalister ville hindra en kulturell satsning. Det beslutades i Kristna samarbetsrådet att representanter därifrån skulle gå igenom tåget för att sedan ge sitt utlåtande. Det framställdes i tidningen som en stor succé, och att alla var eniga om att varningarna var ogrundade. Detta var nu inte sant. Bosse, en god människa som inte finns bland oss längre, hade varit Pingstkyrkans representant, och framfört samma kritik som jag gjort tidigare. Men detta togs inte med i tidningen. Han ringde och ville ha ett tillrättaläggande infört, vilket förvägrades honom. Jag gick själv igenom Drömtåget tillsammans med andra ledamöter i Kulturnämnden, och kunde konstatera att det var precis så illa som vi hade fått höra tidigare.

Det hade varit ett möte inbokat där Kristna samarbetsrådet skulle träffa oss andra som inte ingick i det men var engagerade i frågan. Mötet skulle hållas i Pingstkyrkans källarvåning. När jag och ett par till kom dit, möttes vi av en av äldstebröderna som förklarade att mötet var inställt; man hade inte sett något behov av mer dialog. Jag är rädd att den stackars äldstebrodern fick en utskällning efter noter av mig för den ryggradslöshet samarbetsrådet uppvisade.

Vi var några som uppsökte de två högstadieskolorna för att lägga fram våra fakta för rektorerna. Det blev spända möten, och den ena rektorn var rent ilsken på oss för att vi la oss i detta spännande kulturprojekt.

Pastorn som var ordförande i Kristna samarbetsrådet ringde sedan till mig och förklarade sin helomvändning. Han hade inte sett något ockult i Drömtåget, sa han, så hur kunde han då fortsätta motsätta sig det? Jag insåg att det inte var lönt med en ordstrid, eftersom han uppenbarligen inte hade några kunskaper alls om nyandlighet och ockultism.

Projektet genomfördes. Jag kände ändå att jag hade gjort det jag måste. Om jag tigit hade jag varit medansvarig till denna nyandliga initiering på lektionstid, särskilt som jag hade läst en del om nyandlighet, vilket mina kollegor i kulturnämnden säkert inte hade gjort.

Efterspel

Det var dock inga sura miner. På vårkanten året därpå åkte kultur- och fritidsnämnden upp en helg till Sollefteå, eftersom nämnderna hade slagits samman vid årsskiftet och vi skulle få jobba ihop oss. Jag hade ju debatterat i lokalpressen med den ganska nytillträdde kultursekreteraren, men nu råkade vi få rummen bredvid varandra på hotellet. Av en märklig slump kom vi ut samtidigt genom dörren gång på gång, vilket till slut fick oss att skratta högt, och plötsligt hade vi blivit kompisar, och han sa också några uppskattande ord om mig i avslutningen, vilket jag uppskattade mycket.

Vid avslutningen delades också ut ”mutpresenter” från kulturförvaltningen. Jag fick ett par sockor, och kanslisten som skötte utdelningen konstaterade att helgen hade varit ”en drömresa” för mig, till stor munterhet för de församlade. Jag tänkte kontra med att tacka för en väl genomförd helg och konstatera att den hade gått ”som på räls”, men jag nöjde mig med ett glatt och enkelt tack.

Jag gick inte och tänkte på Drömtåget senare, utan lämnade det bakom mig. Kvar fanns en liten besvikelse gentemot rektorn som varit så grinig mot oss, och en stor besvikelse gentemot pastorn som vänt 180 grader. Men ganska precis två år senare inträffade en sak som fick mig att konstatera att Gud inte saknar humor. Jag olyckades när jag skulle kapa upp ett stormfällt träd som låg i spänn, och min fotled krossades. Jag kröp hem och ringde till min gamla granne, som körde in mig till akuten på Köpings lasarett. Jag opererades samma eftermiddag och när jag vaknat hade man rullat in mig på en sal. I sängen bredvid låg pastorn, som hade kommit in för en magåkomma. Självklart önskade vi varandra god bättring och bad även en bön för varandra. Nästa morgon var jag uppe och linkade på kryckor, med gipsat ben. Pastorn sa att i salen bredvid låg en som jag nog kände, och vi tog oss dit in. Där var rektorn. Inte ett ord sades om det som förevarit två år tidigare, men vi fick önska varandra god bättring och skiljas som vänner.

Ja, Gud saknar inte humor. Men jag förstod också Hans överväldigande omsorg om oss människor, att vi inte ska gå med något ouppklarat med vår nästa. Drömtåget var ett engångsprojekt. Jag kan bara hoppas att ingen elev tog allvarlig skada av smörjan.