Spelar kristna om högre insatser? – Vad sa C.S. Lewis?

[Bengt-Ove]

Bibeln är väldigt tydlig med att vi alla – troende som icke-troende, kristna som hedningar – en dag kommer att stå inför Guds dom. Ordet ”dom” i Bibeln för på ett olyckligt sätt tankarna direkt till ”rättegång”, där Gud är domaren och vi står i de åtalades bås. Men vi förstår av sammanhanget i de många liknelser Jesus Kristus gav, att det mer handlar om ett bokslut över vars och ens liv på jorden, och hur vi har förvaltat det pund som blivit oss givet. Det är intressant att det i dessa liknelser sägs mycket lite om hur vi har trott, men desto mer om hur vi har handlat.
Hur såg C.S. Lewis på detta? Vi förstår att frågan följde honom genom åren. I ett brev 1939 säger han: ”Jag påstår mig inte ha någon information om ödet för rättfärdiga icke-troende. […] Jag vill inte gå längre än att säga att jag känner att de troende spelar med högre insatser och löper risk att ådra sig en strängare dom.”

Säkert studsar någon vid läsningen av dessa ord. Jesus har ju dött för våra synder, och genom Honom är vi försonade med Fadern och kommer inte under någon dom, enligt Bibeln. Har Lewis helt glömt bort detta? Helt säkert inte. Däremot har han nog tänkt några steg till för att få ihop Nåden med det bärande budskapet i Jesu liknelser om förvaltarskap och växande.

Precis som Gud ställde högre krav på sitt egendomsfolk Israel än på de omgivande hednafolken, ställer Han högre krav på en kristen än på en icke-troende, därom kan alla vara ense. Låt oss se det i liknelseform: En god far har uppfostrat sina barn väl. Men så har hans barn ändå varit ute med grannbarnen och misskött sig, och dessutom skyllt ifrån sig. Fadern skickar då hem grannbarnen till sina föräldrar och säger sedan till sina egna barn: ”Grannbarnen har inte fått samma uppfostran som ni. Men ni är mina barn, och jag förväntar mig bättre av er.”

Det är en fars plikt att uppfostra sina barn till att bli goda och hederliga människor. I Kan man vara kristen? talar Lewis om det allvarliga i att bli ett Guds barn. Han påminner läsaren om Jesu uppmaning att ”beräkna kostnaden”: ”’Bedra dig inte’, säger Han. ’Om du släpper in mig, skall jag göra dig fullkomlig. Du har fri vilja, och du kan stöta bort mig. Men om du inte stöter bort mig, bör du ha klart för dig att jag ämnar fullborda mitt verk. Vilket lidande det än må kosta dig i jordelivet’ … ’och vad det än må kosta mig, kommer jag inte att ge mig någon ro och inte heller ge dig någon, förrän du är i bokstavlig mening fullkomlig.’”

Trodde då Lewis verkligen att någon människa uppnår fullkomlighet här i jordelivet? Absolut inte. Det har bara funnits En som har klarat av det. Lewis trodde på en reningsprocess och växtprocess – där vi gradvis, ett grand i taget – blir mer lika Honom för att till slut ”växa upp till Kristi fullhet”, och att denna process börjar här på jorden men fortsätter i evigheten. I slutkapitlet i Från helvetets brevskola säger han, efter att frestarna misslyckats och huvudpersonen gått hem till saligheten: ”Kval måste han kanske ännu utstå, men de hälsar sådana kval med glädje. De skulle inte vilja byta bort dem mot några jordiska njutningar.”

Så långt alltså om vad det innebär att säga ja till Kristus. Ganska långt ifrån vad som ibland slarvigt predikats om att ”ta emot Jesus så blir allt bra”. Och samtidigt har vi också liknelsen i Lukas 15 om en son som har förskingrat hela sitt arv, sitt ”pund”, men som ångrar sig och vänder tillbaka, och hur hans far omfamnar honom och ställer till fest. Där ser vi också Guds oändliga nåd. Men man bör inte hoppa över att den förlorade sonen skämdes över hur han slösat bort sitt arv och ansåg sig ha förverkat sitt barnaskap, och bad att få bli en daglönare i sin fars hus. Det var en botfärdig och omvänd son som fadern mötte. Han hade lärt sig sin läxa. Han hade växt upp en bra bit.

Att omvändelse och andlig växt är en process ger Lewis flera skönlitterära exempel på. Vi minns alla den odräglige Eustace Scrubb i Kung Caspian och skeppet gryningen, hur han till slut inser sin uselhet och vill bli av med den. Han möter Aslan som erbjuder sig att rena honom, men Aslan säger också att det kommer att göra ont. Vilket det också gör, ondare än något han någonsin upplevt, men bara Aslan kunde befria honom från hans gamla, eländiga natur. Och Eustace blir en ny skapelse. Men senare i boken konstaterar Lewis att Eustace ibland fick återfall och var nästan lika odräglig som förr. Men processen har börjat, och Aslan är nöjd bara Eustace inte förblir i sitt gamla jag.

Men vad har Lewis då att säga om ”rättfärdiga hedningar”, om människor som gör det rätta fast de kanske aldrig har lärt sig tio Guds bud? Som Lewis uttrycker det på ett ställe: ”Människor som går i takt trots att de inte hör musiken.”

Han gör det bildligt i Den sista striden. Där finner vi Emet, en soldat i fiendearmén, som möter Aslan och väntar sig döden eftersom han har tjänat Tash, en falsk gud. Men Aslan säger: ”Barn, allt det goda du har gjort för Tash har du gjort för mig.” Emet frågar om Aslan och Tash helt enkelt är en och densamme, och Aslan ryter så att jorden skakar och svarar: ”Det är ingalunda sant. Det är inte för att han och jag skulle vara en och densamme utan för att vi är varandras raka motsatser som jag räknar dina goda gärningar för honom som goda gärningar gjorda för mig. För jag och han är så vitt skilda att ingen gärning som är ond kan göras för mig och ingen som är god kan göras för honom.” Emet måste säga: ”Men jag har sökt Tash i alla mina dagar.” Aslan svarar: ”Älskade son, hade inte din längtan stått till mig, skulle du inte ha sökt så länge och så ärligt. Ty envar finner vad han ärligen söker.”

Lewis berör samma sak i Från helvetets brevskola, där frestaren Tumskruv är mycket irriterad över att Fienden (Gud) räknar människors osjälviska och goda gärningar som gjorda för Honom, även om de inte känner Honom eller till och med kämpar för något som Han anser fel i sig.
Lewis tillhörde engelska kyrkan, men eftersom han såg sig som en tjänare för människor av alla kristna trosriktningar lade han sig vinn om att framhålla den grundläggande kristendom som kristna i alla tider har varit överens om, ”Mere Christianity”, alltså vanlig grundläggande kristendom, vilket ju också var den engelska titeln på Kan man vara kristen? Det innebar också att han inte tog ställning i tvistefrågor mellan till exempel katoliker och protestanter. Han lät sig inte sättas i ett fack och kunna användas som slagträ i mellankyrkliga tvistefrågor.

Hur väl han lyckades i detta kan utläsas av följande: Vid en teologisk konferens i mitten av 1990-talet deltog höga företrädare för katoliker, anglikaner, öst-ortotoxa och protestantiska evangelikaler. I sitt avslutningstal föreslog mötesledaren fader Fessio att man skulle utfärda ett gemensamt uttalande om att vad som förenade dem alla var den Heliga skrift, den apostoliska tron, de första sex historiska kyrkomötena samt C.S. Lewis samlade verk. Förslaget möttes med jubel.

Men det innebar inte att han skyggade för att ta upp svåra frågor, som sysselsatte hans läsare liksom honom själv. Och när han drog sina slutsatser var han inte bunden av den ena eller andra riktningen, utan lät skrift uttolka skrift, oavsett vilken ”sida” hans slutsatser råkade stödja.
En sådan svår fråga var just reningsprocessen, där Gud fullbordar sitt verk i oss – om vi låter honom – vad det än kostar oss och Honom själv, som vi citerade tidigare. Denna reningsprocess hade i den gamla kyrkan den latinska benämningen ”purgatorium”, som talar om just rening, och den svenska benämningen var ”skärseld”. Dogmen om purgatorium kom i kraftigt vanrykte inom protestantismen, främst på grund av det missbruk av dogmen som hade blivit regel inom katolska kyrkan, där bilden målades upp av en eld där våra själar plågas innan de förklaras redo att inträda i härligheten, och där man uppmanades be för hädangångna och även betala avlat till kyrkan för att förkorta deras lidandeprocess där.

Det var nödvändigt att som motvikt betona ”tron allena”, men genom att ta avstånd från i princip allt katolskt kastade protestanterna ut barnet med vadvattnet i flera bemärkelser, så att det än i dag är svårt att ta upp frågan om purgatorium eller rening bland evangelikala utan att det blir låsningar direkt och man misstänks försöka smyga in något katolskt i ”den rena tron”.
Lewis skriver i Om bön – brev till en vän: ”Våra själar kräver faktiskt ett purgatorium, eller hur? Skulle det inte krossa ens hjärta om Gud sa: ’Det är sant, min son, att din andedräkt stinker och att dina trasor är fläckade av smuts och dy, men här är vi kärleksfulla, och ingen ska förebrå dig för detta eller dra sig undan från dig. Träd in i glädjen.’ Skulle man inte svara: ’Förlåt, Herre, men om Du inte har något emot det, så vill jag hellre bli renad först.’

Frågan om vad Gud förväntar sig av dem som tillhör honom, eller som handlar i hans namn, har förstås också en mycket allvarlig sida. När vi läser evangelierna finns det inga som Jesus vredgades på så mycket som de skriftlärda. Märk väl, inte alla skriftlärda, utan de som var falska herdar med fel motiv och inte tog vård om fåren. För Han är ju överherden, och det var hans får dessa falska herdar svek.

Därför är det självklart lika allvarligt idag när människor ikläder sig rollen av herde för Guds flock, men sviker sitt uppdrag. Paulus lär att det är allvarligt att vara församlingsledare, för ansvar för varje själ i flocken ska en dag utkrävas av honom eller henne. Och man kan bäva vid tanken på det ansvar som en dag ska utkrävas av pastorer, präster, biskopar eller till och med ärkebiskopar som inte är herdar utan leder Hans får vilse.

Självklart kommer det inte den dagen att hjälpa att hänvisa till att man bekänner sig till Honom. Det gör domen strängare, inte mildare. Tänk bara på Jesu ord i Matteus 7, om dem som gjort ont men hänvisar till att de till och med gjort under i Hans namn. Hans svar är: ”Jag har aldrig känt er.” Och för att spinna vidare på den utsagan, om vad de underlät att göra för dessa Hans minsta, och överför budskapet till den utomkyrkliga världen…
I Esters bok riktar Mordechai allvarliga ord till drottning Ester och säger: ”Vem vet, kanske är det just för en tid som denna som du har uppnått kunglig värdighet?” Men han säger också: ”För om du tiger denna gång […] kommer du och din fars hus att gå under.”

På liknande sätt, anta ett politiskt parti med Kristus i namnet kommer till makt och faktiskt har chansen att stå upp och kämpa för de minsta av Hans minsta, de ofödda barnen. Anta sedan att de väljer att låta bli utan tiga, och till och med vägra samvetsfrihet åt sjuksköterskor. Tror någon på allvar att de inte kommer att dömas strängare, just för att de faktiskt bär Hans fana? Nej, just det.

Så för att sammanfatta: Lewis hade rätt när han sa att kristna spelar om högre insatser. Och det samlade budskapet i Bibeln är inte att det viktigaste är att vi har förstått alla trossatser rätt, utan att vi tar emot Guds nåd i Jesus Kristus och därefter är trofasta och förvaltar vårt pund så gott vi kan.

Bengt-Ove Andersson