Förödelsens styggelser på våra gator

[Bengt-Ove]

Allt oftare tänker jag på hur det måste ha varit för Lot en gång, som ”satt i porten” till Sodom och alltså innehade ett slags befattning i staden. Bibeln beskriver hur han ”led i sin rättfärdiga själ” över hur ondskan, våldet och perversiteterna hade helt tagit över i staden. Mellan raderna framgår det att orsaken var att stadens ”överhet”, alltså dess styrande, hade abdikerat från sitt ansvar att upprätthålla ordning, straffa missdådare och skydda de oskyldiga.

Och Lot led över allt detta. Men han var maktlös. Det hade gått för långt. Till slut fanns inget annat än domen kvar. Men raserandet av Guds ordningar gick säkerligen inte över en natt. De ordningar som är nedlagda i varje samhälle oavsett ideologi eller religion, hade först naggats i kanten, sedan raserats alltmer och när överheten inte gjorde sitt, eller kanske till och med gjorde gemensam sak med de destruktiva krafterna, försvann det sista hoppet att kunna återupprätta Guds ordningar, och kaos blev följden.

Någonstans började det kanske med att perversiteter började paraderas öppet på gatorna, så småningom med myndigheternas gillande. Ordningsmakten existerade inte längre utom kanske till namnet. Hopar med män jagade runt i gränderna efter någon att våldföra sig på. (Läs 1 Mos 19.) I min essä Frestarnas årliga samkväm viewtopic.php?f=4&t=6 låter jag överfrestaren Tyfus säga: ” Vårt mål är att låta en flod av orenhet välla fram, så att snart inte en enda människa finns som inte på något sätt är besudlad och förvirrad. Två nyttiga resultat följer av detta: dels blir de oanvändbara för Fiendens syften, och dels utgör deras inneboende skamkänsla ett effektivt skäl för dem att undvika kontakt med [Gud]. Vidare innebär den tilltagande laglösheten att människorna förlorar tilltron till samhället, och antingen blir offer för laglösheten eller beväpnar sig och låser in sig. På så sätt har vi i ett slag gjort flera av Fiendens bud om intet.”

Med berättelsen om Sodom i minnet får man anstränga sig för att inte se paralleller till de årliga Pride-parader som tar över våra gator. Jag vet att vanliga, sunda människor mest känner avsky när de konfronteras med alla perversiteter och vidrigheter som paraderas där.
Det är viktigt att komma ihåg att skildringen om Sodom inte handlar om en dom över människor med annan sexuell läggning, utan om ett samhälle där Guds ordningar trampas under fötterna. Jag känner flera homosexuella, som lever med sin läggning men aldrig skulle göra sak av den, och som säkert äcklas lika mycket om alla andra av perversiteterna på Prideparaderna, som jag inte ens vill beskriva och som verkar särskilt rikta in sig mot unga och barn.

Det mest allvarliga av allt är hur våra styrande, nästan alla våra partiledare och många kyrkliga ledare, villigt dansar med i tåget. Och de som yttrar sig kritiskt får genast en stämpel på sig som ”hatare” eller ”homofob”, som om det vore en sjukdom att reagera mot perversitet. Kanske försökte Lot höja sin röst som en av ledarna i Sodom. Kanske blev han hånad för det. Klart är att han blev ignorerad. Jag och fler är allvarligt rädda för den dom som våra så kallade ledare, politiska och kyrkliga, håller på att dra ner över vårt land.