Israel, kristna sionister och Joel Halldorf

[Bengt-Ove]

Undertecknad har velat undvika att låta denna sida bli en kalender över debattinlägg jag skrivit i olika frågor, och det är många. Men eftersom USA:s och Israels angrepp mot Irans ledarskap diskuteras och kommenteras varje dag, gör jag ett undantag. Det jag reagerade mot och det jag skrev ligger mer än 1,5 år tillbaka i tiden och handlade då främst om Israel och Gaza. Men eftersom den kristna medieprofilen Joel Halldorf ständigt uttalar sig i TV som "expert", delar jag här en kulturartikel han skrev i Expressen i maj 2024 och mitt svar någon vecka senare. Jag fick naturligtvis inte komma in i Expressen, utan min artikel publicerades i Världen Idag. Halldorf svarade inte, men har senare tydligen skrivit flera krönikor som angriper "kristna sionister", dit jag räknar mig i den meningen att jag är kristen och står upp för det judiska folkets historiska rätt till sitt land. Det borde väl förresten alla göra?
-----------------------------------------------------------------------------------

Joel Halldorf, Expressen 28/5 2024

KULTURDEBATT. I skymningen, medan familjerna gjorde sig redo för ännu en natt i tältlägret, föll bomberna. Män, kvinnor och barn förtärdes av lågorna. Kroppar slets sönder av chockvågorna. På bilderna förkolnade, lemlästade människor.
”Rafah har blivit helvetet på jorden”, konstaterade Unrwa:s Philippe Lazzarini.

Israels premiärminister Benjamin Netanyahu kallade attacken för ”ett tragiskt misstag” och lovade att den skulle utredas. Men Rafah visar oss krigets sanna ansikte. Bomber och svält dödar urskillningslöst. De skiljer inte på soldater och civila. Och ur Gazas kratrar och raserade byggnader växer inte fred och försoning, utan sorg och vrede.

Det finns mycket som är komplicerat i den här konflikten. Vem som gjort vad mot vem under historien, och hur en värdig och trygg framtid för israeler och palestinier ska se ut. Mycket är krångligt och komplext, men en del saker är enkla.
Det är för det första fel att döda barn. Det är också fel att attackera civila och föra ett krig som utsätter oskyldiga för ett outsägligt lidande. Det är, slutligen, uppenbart att ett krig av det här slaget inte är vägen till fred och försoning.

”Fred skapas aldrig med hjälp av vapen, utan genom utsträckta händer och ett öppet hjärta”, sa påve Franciskus i ett tal nyligen. Detta borde vara det självklara perspektivet för kristna som följer en mästare som sa att man skulle älska sina fiender och be för dem som förföljer en.
Krigets första offer är medmänskligheten.

Men från kyrkan hörs också andra röster. I kommentarsfält och på nätforum frodas en kristen sionism som eldar på konflikten och brännmärker all kritik av Israels våld. Dessa människor trivialiserar palestiniernas lidande och menar att det är en kristens plikt att i alla lägen stödja den israeliska regeringen.

Bibeln har ett ord för detta: Förhärdade hjärtan. Människor som håller systemen – de kan vara teologiska eller ideologiska – högre än kärleken stänger sina hjärtan. Kärlekens apostel Johannes har en hälsning till dem: ”Om någon av er ser sin broder lida nöd men stänger sitt hjärta för honom, hur kan då Guds kärlek förbli i honom?”

Bara den som har gjort sitt hjärta hårt kan betrakta det oerhörda lidande som kriget orsakar med en likgiltig axelryckning.
Krigets första offer är medmänskligheten – det förhärdade hjärtat är en frestelse vi alla måste bekämpa. I Gaza kämpar Hamas och Israel, och båda är övertygade om att den andres utplåning är den enda lösningen på konflikten. Ur denna tvekamp sprider sig ett mörker över världen, ett som har två förkastliga former: Det ena är likgiltigheten inför palestiniernas lidande och det andra det antisemitiska hatet mot judar.
Daniel Levy, tidigare rådgivare till den israeliska premiärministern, skrev i Haaretz när konflikten var några månader gammal: ”Vägen tillbaka från nollsummehelvetet ’vi eller dom’ börjar med att mänskliggöra den andre.”

Ibland ombeds jag välja sida i den här konflikten, och då ger jag det enda svar jag kan. Det enda som jag tror kan leda till fred. Jag svarar att jag är mot bomber, kidnappningar, svält, våldtäkter och förtryck – och att jag är för fred, rättvisa och försoning.

--------------------------------------------------------------------------------------------------------

https://www.varldenidag.se/opinion/vilk ... san/806412

Debatt

Vilka är vi svenskar att skriva den judiska staten på näsan?

Bibeln manar oss att tänka gott om alla. Men ingenstans lär den att kristna ska stå neutrala mellan civilisation och barbari, mellan mördare och dem som försvarar sig mot mördare. I länder som varit ockupe­rade av exempelvis nazisterna vore detta otänkbart för varje tänkande människa.

Så för att befinna sig i kategorin ”kålsupar­teoretiker” krävs att man levt i en bubbla och sluppit krig i över 200 år, samtidigt som man ignorerar att andra dött för att köpa denna fred och i stället tillskriver detta ens egen fredlighet och moraliska överlägsenhet.

Det finns mycket få sådana länder. Men det finns ett: Sverige, som dessutom mycket gärna intar en magistral attityd mot andra länder.

Särskilt under efterkrigs­tiden blev denna uppfattning domi­nerande i många kretsar, även inom frikyrkan, där skill­naden mellan en angripande fiendesoldat eller våldsman och en som försvarar sitt land och sina nära blev mycket grumlig. En större dos fashionabel 68-marxism än man gärna vill vidgå spelade också in i vissa kretsar.

Hamas är jämte ISIS det mest extrema uttrycket för jihadistisk islamism. Hamas har inskrivet i sitt program som en helig plikt att döda judar, var de än befinner sig. Den 7 oktober ifjol hängav man sig ohämmat åt detta i det största folkmordet på judar sedan Förintelsen. Faktum är att det Hamas hängav sig åt överträffar i vidrighet vad nazisterna gjorde, om än inte i omfång, vilket inte berodde på bristande vilja utan bristande förmåga.

Det fanns en mycket klar avsikt bakom detta: att upprepa Förintelsen i judarnas eget land, och tvinga Israel att en gång för alla gå i krig mot dem. De visste också att Israels svar oundvikligen skulle komma att drabba även civila. Och Hamas vinner propa­ganda­kriget, eftersom de vet av erfarenhet att journalistkåren gärna skriver spaltmeter om Israels svar, inte om varför Israel måste kriga mot dem som vill förgöra deras civila.

Men Joel Halldorf är inte intresserad av att diskutera detta, utan ondgör sig i en artikel i Expressen (28/5) mest över ”kristna sionister” i Sverige som han menar ”eldar på konflikten” och som han stocksäkert förklarar har ”förhärdade hjärtan”. Utan att ge exempel.

Han citerar okritiskt en Unrwa-representants (!) beskrivning av civila offer i Gaza vid en israelisk offensiv mot ett Hamasfäste i ett flyktingläger. Samtidigt är hans tystnad öronbedövande om vad som gjordes mot över 1 200 israeler den 7 oktober. Han blir här en kristen röst i propagandakören.

Hamasledare har anhöriga som får bästa vård på israeliska sjukhus för svåra sjuk­domar, samtidigt som de själva skickar ut mördare för att massakrera israeliska kvinnor och barn. De vet att deras anhöriga är trygga i Israel, eftersom Israel till skillnad från dem själva inte gör kvinnor och barn till måltavlor i krig.

Halldorf vägrar välja sida mellan en antisemitisk mördarsekt och ett land vars medborgare angrips och mördas. På frågan om vad som är rätt att göra när deras medborgare massakreras av antisemitiska mördare är Halldorfs enda svar att ”se den andra”, samt en med förlov sagt menlös försäkran om att han är mot det onda och för det goda.

Halldorf inser uppenbarligen inte hur otroligt illa skickad han är i sin trygga svenska kammare att överhuvudtaget uttala sig och skriva den judiska staten på näsan och i praktiken jämställa mördare med dem som försvarar sig mot dessa.

Det judiska folket höll på att utplånas för bara 80 år sedan. Och miljoner besjälas av samma önskan i dag. Skillnaden mot då är att det judiska folket i dag har en stat som försvarar sitt folk. Vilket många hatar.

Vi är inte i Fridsriket ännu. Ännu finns människor som vill ta livet och friheten från andra. Och därför måste överheten ännu bära svärdet, lär oss Paulus. Svensk mellanmjölkspacifism är varken bibliskt grundad eller väl lämpad som rättesnöre för någonting. Halldorfs artikel är ett talande exempel på detta.

Bengt-Ove Andersson
f d generalsekreterare Vänskapsförbundet Sverige–Israel