Om Från helvetets brevskola. Kulturartikel i ViD 30/7 -24
Postat: ons 31 jul 2024, 12:50
https://www.varldenidag.se/kultur/fran- ... tik/805380
I juli 1940, mitt under Blitzen, hörde C S Lewis Adolf Hitler i radio. Det förbluffade honom hur svårt det var att inte påverkas av dennes ord så länge talet varade. ”Saker som jag vet är osanna övertygade mig nästan, åtminstone för ögonblicket, eftersom han uttalade dem med sådan bestämdhet.” Detta ingav honom tanken hur man skulle kunna ge insikter i frestelsens natur och kampen om en människosjäl. ”Tanken vore att beskriva frestelsens psykologi från frestarnas synvinkel.”
De 31 delarna av ”brevkursen” i ett slags helvetisk byråkrati gavs först ut som följetong i en kyrklig tidskrift, för att sedan omarbetas och ges ut som en roman med titeln Från helvetets brevskola (The Screwtape Letters). Lewis ville poängtera att han definitivt inte såg Gud och Djävulen som två jämbördiga fiender, och skriver i förordet att Satan, demonernas ledare eller diktator, inte är Guds motpart utan ärkeängeln Mikaels.
Lewis fortsätter: ”Det finns två motsatta och lika allvarliga misstag vi kan begå angående demoner. Det ena är att inte tro på deras existens. Det andra är att tro och hysa ett osunt intresse för dem. Själva är de lika förtjusta i båda misstagen och hälsar en materialist och en magiker med samma förtjusning.”
Här möter vi alltså byråchefen Tumskruv, som genom en rad brev undervisar en nybakad frestare, Malört, om bästa sättet att få en människa (”patienten”) att gå miste om det eviga liv som Gud (Fienden enligt helvetets vokabulär) har tänkt åt oss alla. Sin vana trogen att ställa schabloner på huvudet låter Lewis inte historien sluta med att huvudpersonen kommer till tro på Gud, utan det är där kampen om hans själ börjar på allvar!
När den oerfarne Malört uttrycker sin glädje över andra världskrigets utbrott blir han uppläxad av Tumskruv, som förklarar att människors lidande visserligen är en glädje för stunden för frestarna, men att medvetenheten om att ens liv kan vara slut när som helst får människorna att tänka på döden – och evigheten. Och detta är vad frestarna mest av allt vill undvika. ”Hur mycket bättre är det inte för oss om alla människor dör på dyrbara sjukhem, omgivna av läkare, sköterskor och vänner som ljuger och lovar att de ska överleva sjukdomen.”
I vår tid då många i västerlandet – även många kristna – har kommit att betrakta långt liv och god hälsa nästan som en mänsklig rättighet, går Lewis åter på tvärs mot det gängse tänkesättet genom att säga att ”det är tydligt att för Honom [Gud] är en människas födelse framför allt en nödvändig förutsättning för hennes död, och döden är viktig endast som porten till detta andra slags liv.”
När det gäller synd förklarar Tumskruv att det viktiga inte är att få ”patienten” att begå stora och spektakulära synder. ”Den väg som säkrast leder ner till Helvetet är den som gör det sakta – den som sluttar svagt och är mjuk att trampa på, utan skarpa krökar, milstolpar eller vägmärken. […] Det är oviktigt hur små synderna är, bara de tillsammans resulterar i att han lockas bort från Ljuset och ut i Intigheten.”
När ”patienten” faller pladask, känner sin uselhet och inser sitt stora behov av nåd, föreslår den erfarne Tumskruv en annan attackväg: ”Din patient har blivit ödmjuk. Har du gjort honom uppmärksam på den saken?” Det vill säga att även en dygd kan bli en till fall om man låter sig bli högmodig över den.
Och om man inte kan få ”patienten” att gå i högmodets fälla, säger Tumskruv, bör man i stället inpränta i honom föreställningen att ödmjukhet är att ha en låg uppfattning om sig själv. ”Fienden vill att han till sist ska bli så fri från partiskhet för sig själv att han kan glädja sig åt de gåvor han fått från Gud lika uppriktigt och tacksamt som åt sin nästas. […] När de verkligen har lärt sig att älska sin nästa som sig själva, ger Han dem lov att älska sig själva som sin nästa.”
Malört får också rådet att låta ”patienten” frammana en sinnebild av Kristi heliga kyrka på jorden, och ställa denna bild i relief till grannarna i kyrkbänken med alla deras uppenbara fel och brister, som en negation av den förra. Men aldrig låta honom ställa sig den logiska frågan: ”Om jag, fast jag är som jag är, ändå kan räknas som kristen, hur kan jag utgå från att mina bänkgrannar är hycklare och namnkristna bara för att deras synder skiljer sig från mina?”
Tumskruv uppmanar också sin adept att försöka få ”patienten” att göra sin tro beroende av känslor och oförmögen att ”torrtro”. Om Gud ger en människa handfasta bevis på sin existens, gör Han ju samtidigt våld på den en gång givna fria viljan – att välja att tro på Honom utan bevis. Och ju mer en människa växer i Kristus, desto mer släpper Gud dennas hand för att hon ska växa vidare.
Tumskruv konstaterar: ”Aldrig är vår sak utsatt för större fara än när en människa som ämnar göra Fiendens vilja ser sig omkring i en värld där varje spår av Honom tycks ha försvunnit, frågar sig varför hon har blivit övergiven av Honom, men ändå lyder Honom.” Finns den läsare vars tankar inte genast går till Den lidande tjänaren själv? Och till det föredöme Han satte, som bara verkligt heliga människor lyckas leva upp till?
Lewis metod, att göra en djupdykning i frestelsens natur och därigenom så att säga avslöja själafiendens spelplan för läsaren, har otvivelaktigt gett många kristna en ökad insikt om alla de fallgropar vi bör undvika på vår andliga vandring.
”Patienten” går till slut frestarna ur händerna då han dör i ett bombanfall medan han utför sin försvarsplikt. Tumskruv är utom sig av raseri, inte bara på grund av detta utan därför att ”patienten” som nu nått saligheten ser allt i ett förklarat ljus och har gått vidare till ett stadium som Tumskruv och hans gelikar aldrig kan nå.
”Så förödmjukande det är att denna varelse av träck och aska kunde stå upprätt och tala med andar inför vilka du själv som ande bara kunde kräla i stoftet. […] Och han såg inte bara Dem, utan Honom. Detta djur, denna varelse avlad i en säng kunde betrakta Honom.” Lewis skrev senare att ”fast jag aldrig har skrivit något med större lätthet, har jag heller aldrig skrivit något med mindre glädje. […] Den värld jag måste förflytta mig till för att tala genom Tumskruv var en värld av damm, törst och klåda.”
Lewis metod, att göra en djupdykning i frestelsens natur och därigenom så att säga avslöja själafiendens spelplan för läsaren, har otvivelaktigt gett många kristna en ökad insikt om alla de fallgropar vi bör undvika på vår andliga vandring. Samtidigt som han påminner om den övermåttan höga bestämmelse som väntar alla som tror, trots alla våra jordiska brister.
Från helvetets brevskola blev genast en kristen klassiker. Knappast någon kan bättre fånga den blaserade och etterdrypande chefsfrestaren Tumskruv än John Cleese, vars inläsning varmt rekommenderas och finns på Youtube. Det gjordes också en version som radioteater, där den firade skådespelaren Andy Serkis (Gollum) gör Tumskruv på ett minnesvärt sätt. Lewis skrev tio år senare ett slags uppföljare, Tumskruv utbringar en skål, men det är en annan historia.
Bengt-Ove Andersson
I juli 1940, mitt under Blitzen, hörde C S Lewis Adolf Hitler i radio. Det förbluffade honom hur svårt det var att inte påverkas av dennes ord så länge talet varade. ”Saker som jag vet är osanna övertygade mig nästan, åtminstone för ögonblicket, eftersom han uttalade dem med sådan bestämdhet.” Detta ingav honom tanken hur man skulle kunna ge insikter i frestelsens natur och kampen om en människosjäl. ”Tanken vore att beskriva frestelsens psykologi från frestarnas synvinkel.”
De 31 delarna av ”brevkursen” i ett slags helvetisk byråkrati gavs först ut som följetong i en kyrklig tidskrift, för att sedan omarbetas och ges ut som en roman med titeln Från helvetets brevskola (The Screwtape Letters). Lewis ville poängtera att han definitivt inte såg Gud och Djävulen som två jämbördiga fiender, och skriver i förordet att Satan, demonernas ledare eller diktator, inte är Guds motpart utan ärkeängeln Mikaels.
Lewis fortsätter: ”Det finns två motsatta och lika allvarliga misstag vi kan begå angående demoner. Det ena är att inte tro på deras existens. Det andra är att tro och hysa ett osunt intresse för dem. Själva är de lika förtjusta i båda misstagen och hälsar en materialist och en magiker med samma förtjusning.”
Här möter vi alltså byråchefen Tumskruv, som genom en rad brev undervisar en nybakad frestare, Malört, om bästa sättet att få en människa (”patienten”) att gå miste om det eviga liv som Gud (Fienden enligt helvetets vokabulär) har tänkt åt oss alla. Sin vana trogen att ställa schabloner på huvudet låter Lewis inte historien sluta med att huvudpersonen kommer till tro på Gud, utan det är där kampen om hans själ börjar på allvar!
När den oerfarne Malört uttrycker sin glädje över andra världskrigets utbrott blir han uppläxad av Tumskruv, som förklarar att människors lidande visserligen är en glädje för stunden för frestarna, men att medvetenheten om att ens liv kan vara slut när som helst får människorna att tänka på döden – och evigheten. Och detta är vad frestarna mest av allt vill undvika. ”Hur mycket bättre är det inte för oss om alla människor dör på dyrbara sjukhem, omgivna av läkare, sköterskor och vänner som ljuger och lovar att de ska överleva sjukdomen.”
I vår tid då många i västerlandet – även många kristna – har kommit att betrakta långt liv och god hälsa nästan som en mänsklig rättighet, går Lewis åter på tvärs mot det gängse tänkesättet genom att säga att ”det är tydligt att för Honom [Gud] är en människas födelse framför allt en nödvändig förutsättning för hennes död, och döden är viktig endast som porten till detta andra slags liv.”
När det gäller synd förklarar Tumskruv att det viktiga inte är att få ”patienten” att begå stora och spektakulära synder. ”Den väg som säkrast leder ner till Helvetet är den som gör det sakta – den som sluttar svagt och är mjuk att trampa på, utan skarpa krökar, milstolpar eller vägmärken. […] Det är oviktigt hur små synderna är, bara de tillsammans resulterar i att han lockas bort från Ljuset och ut i Intigheten.”
När ”patienten” faller pladask, känner sin uselhet och inser sitt stora behov av nåd, föreslår den erfarne Tumskruv en annan attackväg: ”Din patient har blivit ödmjuk. Har du gjort honom uppmärksam på den saken?” Det vill säga att även en dygd kan bli en till fall om man låter sig bli högmodig över den.
Och om man inte kan få ”patienten” att gå i högmodets fälla, säger Tumskruv, bör man i stället inpränta i honom föreställningen att ödmjukhet är att ha en låg uppfattning om sig själv. ”Fienden vill att han till sist ska bli så fri från partiskhet för sig själv att han kan glädja sig åt de gåvor han fått från Gud lika uppriktigt och tacksamt som åt sin nästas. […] När de verkligen har lärt sig att älska sin nästa som sig själva, ger Han dem lov att älska sig själva som sin nästa.”
Malört får också rådet att låta ”patienten” frammana en sinnebild av Kristi heliga kyrka på jorden, och ställa denna bild i relief till grannarna i kyrkbänken med alla deras uppenbara fel och brister, som en negation av den förra. Men aldrig låta honom ställa sig den logiska frågan: ”Om jag, fast jag är som jag är, ändå kan räknas som kristen, hur kan jag utgå från att mina bänkgrannar är hycklare och namnkristna bara för att deras synder skiljer sig från mina?”
Tumskruv uppmanar också sin adept att försöka få ”patienten” att göra sin tro beroende av känslor och oförmögen att ”torrtro”. Om Gud ger en människa handfasta bevis på sin existens, gör Han ju samtidigt våld på den en gång givna fria viljan – att välja att tro på Honom utan bevis. Och ju mer en människa växer i Kristus, desto mer släpper Gud dennas hand för att hon ska växa vidare.
Tumskruv konstaterar: ”Aldrig är vår sak utsatt för större fara än när en människa som ämnar göra Fiendens vilja ser sig omkring i en värld där varje spår av Honom tycks ha försvunnit, frågar sig varför hon har blivit övergiven av Honom, men ändå lyder Honom.” Finns den läsare vars tankar inte genast går till Den lidande tjänaren själv? Och till det föredöme Han satte, som bara verkligt heliga människor lyckas leva upp till?
Lewis metod, att göra en djupdykning i frestelsens natur och därigenom så att säga avslöja själafiendens spelplan för läsaren, har otvivelaktigt gett många kristna en ökad insikt om alla de fallgropar vi bör undvika på vår andliga vandring.
”Patienten” går till slut frestarna ur händerna då han dör i ett bombanfall medan han utför sin försvarsplikt. Tumskruv är utom sig av raseri, inte bara på grund av detta utan därför att ”patienten” som nu nått saligheten ser allt i ett förklarat ljus och har gått vidare till ett stadium som Tumskruv och hans gelikar aldrig kan nå.
”Så förödmjukande det är att denna varelse av träck och aska kunde stå upprätt och tala med andar inför vilka du själv som ande bara kunde kräla i stoftet. […] Och han såg inte bara Dem, utan Honom. Detta djur, denna varelse avlad i en säng kunde betrakta Honom.” Lewis skrev senare att ”fast jag aldrig har skrivit något med större lätthet, har jag heller aldrig skrivit något med mindre glädje. […] Den värld jag måste förflytta mig till för att tala genom Tumskruv var en värld av damm, törst och klåda.”
Lewis metod, att göra en djupdykning i frestelsens natur och därigenom så att säga avslöja själafiendens spelplan för läsaren, har otvivelaktigt gett många kristna en ökad insikt om alla de fallgropar vi bör undvika på vår andliga vandring. Samtidigt som han påminner om den övermåttan höga bestämmelse som väntar alla som tror, trots alla våra jordiska brister.
Från helvetets brevskola blev genast en kristen klassiker. Knappast någon kan bättre fånga den blaserade och etterdrypande chefsfrestaren Tumskruv än John Cleese, vars inläsning varmt rekommenderas och finns på Youtube. Det gjordes också en version som radioteater, där den firade skådespelaren Andy Serkis (Gollum) gör Tumskruv på ett minnesvärt sätt. Lewis skrev tio år senare ett slags uppföljare, Tumskruv utbringar en skål, men det är en annan historia.
Bengt-Ove Andersson