Jack Lewis och Tolkien

[Bengt-Ove]

Det har egentligen skrivits rätt lite om det faktum att två av 1900-talets mest inflytelserika författare var vänner och även påverkade varandras skrivande och tänkande. När Jack kom till Oxford befann han sig ännu i perioden då han kallade sig ateist och trodde sig vara färdig med barndomens kristendom. I brev till grannen och barndomsvännen Arthur Greeves förklarar han frankt att det inte finns något skäl till att betrakta kristendomen som annorlunda eller mer sann än andra myter och vidskepelser.

När han fick sin första tjänst, ett vikariat, var det därför med en viss förvåning han konstaterade att ett antal av hans kolleger – män som uppenbarligen besatt stor intelligens – var djupt troende. (Det var dessa som senare skulle utgöra kärnan av Inklingarna.) Detta var en av de första grundstötarna mot hans ateism, om man nu vill kalla det så. Man kunde också beskriva det så att Jack förde en kamp mot Gud. Han säger själv: ”Jag trodde inte att Gud fanns, och jag var väldigt arg på Honom för den sakens skull.”

En av kollegerna som snart blev en nära vän och förtrogen var J.R.R. Tolkien, några år äldre än Jack och professor i anglosaxiska. Tolkien var dessutom katolik. De träffades nästan dagligen och pratade, antingen på Jacks rum i universitetet eller över en öl på puben, och deras samtal rörde sig om allt mellan himmel och jord. Det var också Tolkien som under en lång natt av promenader och samtal gav Jack den sista pusselbiten i hans grubblerier om religionerna och förklarade att kristendomen var både myt och sanning – den ”sanna myten” – och att Kristi död och uppståndelse var den sanning som andra myter om döende gudar var dunkla återspeglingar av.

Man kan alltså säga att Tolkien var direkt delaktig i Jacks omvändelse, även om den skedde i olika steg. De två var också kärnan i den lilla grupp av kristna akademiker vid Oxford som träffades på puben Eagle & Child och i Jacks rum, och som senare började kalla sig ”the Inklings”. De var alla litterära män, även om de inte alla var utgivna författare, och under kvällsträffarna i Lewis rum läste de alltså upp sina egna alster för varandra och diskuterade dem. Här hade Tolkien läst upp många kapitel ur The Hobbit (Bilbo), och när han i slutet av 30-talet påbörjade sitt storverk The Lord of the Rings (Sagan om ringen), kallades det av Inklingarna för ”the new Hobbit”.

Tolkien gick mycket långsamt och metodiskt tillväga när han skrev, med ständiga omskrivningar, och ibland blev hans manuskript liggande. Det är faktiskt tveksamt om Sagan om ringen hade blivit färdig om det inte varit för Jack Lewis, som var full av beundran för verket och ständigt tjatade om att få höra ett nytt kapitel. Jacks rymdtrilogi kan omvänt sägas ha inspirerats av vänskapen med Tolkien. På 30-talet var nämligen fantastiska berättelser för vuxna betraktade som helt passé i den litterära världen, och Lewis och Tolkien sa till varandra: ”Det skrivs alldeles för lite av den sorts böcker vi gillar. Vi blir tvungna att skriva själva.” Jack satte genast igång med att skriva Utflykt till tyst planet.

Jack Lewis och Tolkien var på sätt och vis ett omaka par. Författaren Humphrey Carpenter som skrev boken The Inklings menar att medan Jack var VÄNNEN för Tolkien, hade Jack flera VÄNNER och Tolkien var en av dem. Det vill säga att Tolkien var en ganska sluten människa som inte släppte många inpå livet och Jack Lewis var en av de få. Jack å sin sida, hade en öppen attityd och var mer villig att öppna famnen för nya vänner. Deras arbetssätt vid skrivandet var också väldigt olika. Som nämnts arbetade Tolkien mycket långsamt och skrev om hela tiden, medan orden verkade flyta ur Jacks penna och hans böcker växte fram med stor snabbhet.

Vad var det då som gjorde att de med årens gång gled isär? Carpenter ger flera svar på den frågan, som många säkert har ställt sig. En orsak var kanske att Tolkien fann att han inte var lika viktig i Jacks liv som Jack var i hans. Tolkien ansåg att Jack alltför lätt tog intryck av nya bekantskaper och välkomnade dem som vänner. En annan sak var säkert en viss besvikelse över att Jack efter omvändelsen inte hade en tanke på att göra Tolkien sällskap och bli katolik. En sådan sak hade varit närmast otänkbar för en protestantiskt uppfostrad ung man från Belfast i Nordirland. Jag menar inte att Jack var antikatolsk, snarare att hans tänkande undermedvetet påverkades av de gamla motsättningarna som så starkt framträdde under hans uppväxt i hemmet. Till exempel kom detta fram vid samtal under inbördeskriget i Spanien då Tolkien kunde ondgöra sig över övergrepp mot katolska nunnor och präster men finna föga förståelse hos Jack.

En tredje sak var säkert Jacks vänskap och sedermera äktenskap med Joy Gresham. Jack fann det självklart att ta med Joy vid deras samlingar, medan ingen av de övriga skulle ha gjort detsamma med sina fruar och därmed ändra den fasta karaktären av herrklubb. Jack kände att vänskapen svalnat från Tolkiens sida och sörjde över det. Vid ett tillfälle frågade han Tolkiens son Christopher försiktigt om orsaken, men Christopher som säkert förstod att sanningen skulle såra Jack, svarade svävande. Jag kan själv känna sorg över att två av mina favoritförfattare gled isär, men jag är likväl säker på att de nu är försonade och att deras samtal är bättre och mer givande än någonsin.

(Tillägg 27/1 2023: Rätt ska vara rätt. Att Lewis och Tolkien gled isär en aning är väl dokumenterat. Men den självklara vänskapen bestod, om än på lite avstånd efter Jack Lewis giftermål med Joy Gresham. Men hennes son Douglas har själv berättat för mig att Tolkien mötte honom på gatan strax efter Jacks död, och erbjöd honom storsint att komma och bo hos honom. Det talar om vänskap.)

[Ingalill]

Spännande att läsa din text om vänskap. Kanske är det så med vänskap, ibland är den intensiv och nära och bitvis distanserad. Men trots allt är det väl alla dessa möten som man bär med sig som också formar och påverkar ens tankar och ens föreställningsvärld.

[Bengt-Ove]

Du har så rätt, Ingalill. Själv har jag alltid uppfattat det som något djupt tragiskt när vänskap som en gång varit varm, med tiden svalnar. På något märkligt sätt känns detta nästan värre än om man skulle bli häftigt oense och rentav bli ovänner. Lewis och Tolkien blev aldrig ovänner, men de gled ifrån varandra, och jag sörjer särskilt över det eftersom de båda tillhör mina absoluta favoritförfattare. När jag läser om Tolkien får jag en bild av att han var en genialisk men ganska komplicerad människa, som inte hade många nära förtrogna, och Jack Lewis var länge just hans bäste vän och förtrogne. Jack å sin sida såg Tolkien som sin gode vän - men som EN av ett antal goda vänner. Tolkien ville nog egentligen inte dela Jack med alla dessa andra. Till exempel uttryckte han i brev en viss besvikelse över hur imponerad Jack hade blivit av den nye vännen Charles Williams, vars förläggararbete utlokaliserades från London till Oxford under de tidiga krigsåren, och som genast upptogs av Jack i Inklingarna. Williams skrev på sin fritid thrillers med religiösa och övernaturliga undertoner, och det var en av dessa som Jack läst och blivit imponerad av. Han skrev till Charles Williams i London och berömde honom, samtidigt som Williams hade skrivit till Jack för att berömma honom för en bok av honom.

Jack Lewis var den naturliga sammanhållande länken i det sällskap av akademiker, präster, läkare m fl som kom att utgöra Inklingarna, och det var ofta han som tog initiativ till att inbjuda någon ny bekantskap att delta i samlingarna. Tolkien skulle aldrig själv ha kunnat fungera som en sådan sammanhållande länk, och han var nog nöjd med den existerande ordningen, men han uttryckte i brev att han hade svårt att se det genialiska hos Williams som Jack uppenbarligen såg och förväntade sig skulle vara tydligt även för andra. "Han är alltför lättpåverkad", skrev Tolkien vid ett tillfälle om Jack. Jack å sin sida förstod aldrig orsakerna till den svalnande vänskapen och sörjde den uppriktigt, vilket tydliggörs av att han frågade Tolkiens son Christopher om saken vid ett tillfälle, varvid denne svarade undvikande.

Jag brukar trösta mig med att påminna mig om två av den engelska väckelsehistoriens stora: John Wesley och George Whitfield, som en gång varit nära vänner men blev häftigt oense i en lärofråga om nåden. Whitfield dog betydligt tidigare än Wesley, och en kvinna lär ha frågat Wesley om han trodde sig få se Whitfield en dag i härligheten, menande om Whitfield alls skulle komma dit. Wesley lär ha svarat nej, men tillagt: "Han sitter nog alltför nära tronen."