En woke-version av Lewis Narnia

[Bengt-Ove]

2005 var ett märkesår för alla som älskar C.S. Lewis Narniaböcker. Då kunde man på bio se Häxan och lejonet, den första filmatisering med gjorts av någon av Narniaböckerna. BBC hade på 1980-talet gjort en rad TV-filmer av böckerna, och de var rätt trogna böckerna men mycket av magin förtogs av den ringa budgeten; det var alltför tydligt att Aslan spelades av två personer i ett lejonskinn.

Men nu kom alltså Häxan och lejonet, i en överdådig bioversion, där man hade lyckats bevara budskapet och inte göra våld på materialet för att passa eller inte passa olika tittargrupper. Upprinnelsen till att Lewis skrev Häxan och lejonet var att han som barn hade känt kyrkogåendet och kristendomen som en plikt och en börda. Han konstaterar att när man blir tillsagd att man bör tycka synd om Jesus i hans lidande, blir detta en spärr som hindrar alla verkliga känslor. Kristendomen förknippade han med långa ansikten, allvar och plikt.

När han sedan blev troende i 30-årsåldern, se artikeln om hans sökande efter ”glädjen”, viewtopic.php?f=2&t=46 och insåg att Bibeln beskriver historiens största äventyr, beslöt han sig för att försöka lägga fram Bibelns sanningar om Honom, Kungars kung, som ödmjukade sig och gav sitt liv för syndare, i en ny språkdräkt som gör detta stora drama levande för framför allt unga läsare. Därför skapar han en tänkt värld, Narnia, där Kejsarens son, det stora lejonet Aslan, låter sig dödas av Vita häxan och hennes anhang, för att sedan uppstå och regera.

Lewis, hans bror och fru Moore, som tillsammans ägde ett hus med stor tomt i Oxfords utkant, tog under Blitzen emot flera barn från London som måste evakueras. Där föddes tanken om fyra barn som får bo hos en gammal professor på landet och där finner ett klädskåp, genom vilket man kommer till landet Narnia.

Han skrev de sju böckerna i ganska snabb följd med början 1948, och de gavs ut en om året med början 1950. Dessa böcker är fyllda av mycket glädje och hopp, vilket är desto märkligare eftersom de skrevs under hans kanske svåraste år, där han förutom sitt ansträngande arbete som lektor och att svara på massor av brev från läsare varje vecka, måste bära bördan av att dela boende med en krävande och alltmer dement gammal dam, som han dock aldrig brast i kärlek mot. Narniaböckerna blev en enorm succé inte bara i den anglosaxiska världen, och han mottog bokstavligen tusentals brev från barn. Inga brev blev obesvarade.

Jag hade 2004 fått mejlkontakt med Douglas Gresham, Lewis styvson, som av dödsboet utsetts att se till att filmversionen inte gjorde våld på boken. Vi hade en regelbunden skriftväxling via mejl, och då vi inte bara båda älskade Lewis böcker utan även båda hade arbetat som bönder, vågar jag säga att en vänskap och förtrolighet växte fram. Vi pratade i flera år om ett besök från honom och hans fru Merrie, men tyvärr drabbades han för cirka två år sedan av ohälsa.

Douglas var alltså med vid inspelningen av denna och de två följande filmerna, Caspian, prins av Narnia, och Kung Caspian och skeppet Gryningen, som kom 2010. I slutet av den filmen ska de två barnen Eustace och Jill skickas tillbaka till vår värld av Aslan. De sörjer över att behöva skiljas från Aslan och frågar om de aldrig får träffa honom mer. Hans svar är den tydligaste utsagan i Narniaböckerna om att Aslan symboliserar Jesus. Aslan svarar nämligen att de visst ska få träffa honom i sin värld, men där måste de lära känna honom under ett annat namn.
Jag skrev och gratulerade Douglas över att detta inte fuskades bort i filmen, och han svarade att han fick kämpa med näbbar och klor för att det skulle finnas med, eftersom regissören inte var kristen och inte kunde förstå det bibliska budskapet.

Min morbror trollkarlen

Lewis skrev 1954 boken Min morbror trollkarlen, som utspelas cirka 50 år innan Häxan och lejonet, och som knyter ihop alla lösa trådar och förklarar hur Narnia skapades av Aslan. För den som känner till Lewis barndom, där han miste sin mor bara sju år gammal genom sjukdom, är bokens slut särskilt gripande, för där får pojken Digory med sig ett äpple från Ungdomslandet hem till sin dödssjuka mor, och hon tillfrisknar. Vilket inte Lewis mor gjorde, och man ser att detta är ett sätt för honom att bearbeta denna svåra förlust, nu med vissheten att döden bara är en portal till det eviga livet.

Kung Caspian och skeppet gryningen blev ingen stor publikframgång, och därför gjordes inga fler filmer om Narnia. Fram till nu. Vid min sista kontakt med Douglas hade han fått lämna ifrån sig ansvaret och visste bara att Netflix hade köpt rättigheterna. Han verkade inte lita helt på att de skulle låta bli att förstöra den.

Det visar sig att han och hundratusentals fans av Lewis och Narniaböckerna hade rätt som kände onda aningar när det för två år sedan tillkännagavs att regin skulle göras av Greta Gerwig, en filmskapare i Woke-ådran. Samtidigt fanns det många som menade att man måste ge henne en chans; vi har ju inte sett resultatet än, det kanske blir riktigt bra… Det visar sig nu att de var naiva.

Nu närmar sig filmens premiär, och det har blivit smärtsamt uppenbart att Gerwig inte har närmat sig boken med någon respekt för materialet alls. Hon säger sig vilja skapa något som liknar en rockvideo från 60-talet med David Bowie. De första bilderna av den onda drottningen Jadis, som hos Lewis är en jättelik kvinna som löper amok i ett London vid förra sekelskiftet, visar en kvinna i högst vanlig storlek som verkar hämtad från ett 60-talsdisco. Dessutom har Gerwig flyttat fram handlingen till 1950-tal. Bondsonen och kusken Frank i boken, som blir den första kungen i Narnia, är i Gerwigs version svart. Vilket är helt i enlighet med den kvotering enligt etnicitet som gripit Hollywood de senaste tio åren, och där karaktärer som skrivits som vita, plötsligt är mörkhyade eller svarta. Det är likväl totalt respektlöst mot materialet när man sätter politisk korrekthet först.

Redan detta visar på Gerwigs totala brist på respekt för materialet och för alla miljoner Lewis-läsare. Men det blir värre. Aslan, som så uppenbart är en Kristusfigur, och vars röst gjordes övertygande av Liam Neeson för 20 år sedan, får nu sin röst av en kvinna, Meryl Streep. Dessutom visar bilderna av Aslan en helt annan figur än den som böckerna och de tidigare filmerna beskriver, utan en figur i bokstavligen regnbågens alla färger. Pride-symboliken är klumpig och ofrånkomlig.

Det cirkulerar en namnlista på nätet där man protesterar mot regissörsvalet och kräver att filmen speglar Lewis bok, inte någon woke-agenda. Jag har själv skrivit under den, men naturligtvis kommer den inte att ha någon verkan. Flera som är närstående till Lewis familj har uttryckt sin bestörtning och sagt att om Lewis såg vad man gjort med hans verk, skulle han vända sig i sin grav. Nu tror jag att Lewis inte ligger i graven utan är i Den stora glädjen, men liknelsen har ändå stor giltighet.

Filmen kommer säkert att få många tittare, och många, som inte är grundade i Lewis böcker och vad han ville säga, kommer nog att tycka att den är häftig och bra. Men den är likväl ett fuskverk och en förfalskning. Flera har dragit paralleller till Lewis sista Narniabok Den sista striden, där en falsk Aslan visas fram och kallas Tashlan, alltså en falsk avgud som inte har något med Aslan att göra. Det ligger tyvärr mycket i den parallellen.